Hej. Spontana vindrickarkvällar slutar med att man kommit längre än någonsin tidigare. Och nu sitter jag här.

Rytcker till lite för varje sms. Det kan ju vara du. Stirrar, verkligen glor ut mobilen tills jag ser namnet. alltid besviken.

Vi går om varandra. Så osynkade. Men samtidigt så nyfikna.

Oklarheten lär väl aldrig klarna helt och hållet. Och var hamnar den då?

Jag öppnar när du knackar, men eftersom att du knackar så är ingen hemma hos dig.