IBLAND FÅR MAN FEELING UR FAKTUMET ATT SKRIVNA ORD FINNS KVAR FÖR GOTT OCH DET VI SÄGER BLEKNAR BORT.
Varför utsätter sig mänskor för så kallad kärlek egentligen. Det är ju en sårbarhet som i slutet alltid kommer leda till smärta. Fysisk sådan. För jag är ganska säker på att den fysiska smärtan av att bli sårad av någon man vill ha nära, trodde man hade nära, har nära, måste vara så påtaglig att det känns som om hjärtat lämnar kroppen. Hela ens förstånd rivs sönder som en silkessjal av knivskarpa klor och varje andetag känns som en blinkning med cigarettglöd i ögat.
Ett egentligen omänskligt masochistiskt beteende som vi accepterar.
För vi vill inte vara ensamma. Vi vill veta känna tryggheten av att känna någon annans varma armar lindade runt ens kropp när man vaknar upp med hjärtat i halsgropen mitt i natten. Att det finns en hals att lägga näsryggen mot och känna ögonfransarna vidröra när man stänger ögonen för att tryggt somna om. Ett par sömniga läppar som pressas mot tinningen när man drar ett djupt andetag och andas in den där doften som du aldrig kommer tröttna på.
Människan är masochistiskt lagd av naturen. För det finns ingen chans att någon tror sig få allt det här utan en jävla massa smärta.
TRAPPSTEG OCH HÄNDER SOM VILL VETA ATT DE KOMMER FINNA VARANDRAS I MÖRKRET.
Vi kommer ingen vart men vi rotar oss istället hårdare och hårdare fast där vi står. Ovissheten lär väl döda oss på något vis i slutändan. Men vi kan inte vara ingenting, kaoset är oundvikligt, citatet "color my life with the chaos of trouble" är definitionen av mitt liv, jag borde byta namn till Summer Finn, mänskor som luktar gott blir direkt ännu en aning mer attraktiva, vi kommer aldrig komma fram till rätt svar, jag är bra på metaforer, kullerstenar är kalla, men det är det värt för att titta på stjärnorna, och tillsist, vi kommer förmodligen förstöra, förgöra, förinta och bryta ner varandra successivt och totalt, men det är ju kanske värt det.
Det här helvetet med att vara ung, naiv och motvilligt fallande. Det går ju inte att landa oskadd.
KOMIKEN I ATT VI ALLTID KAN SE VAD ANDRA GÖR.
Ett litet sting av dåligt samvete skjuter genom kroppen när jag vet att någon lyssnar på Skinny Love. För det är ju en kärlek som aldrig blev och aldrig var menad. Insikten om det viktiga av konversation och sapiosexualitet tog över och har så mycket större del än stå på tå och busiga leenden.
AND SO DOES THEIR FEELINGS.
Du är inte längre det jag inte behövde.
Jag är kanske inte längre den du vill ha.
DON'T KNOW WHAT TO WRITE DON'T KNOW WHAT TO WRITE DON'T KNOW WHAT TO WRITE DON'T KNOW WHAT TO WRITE DON'T KNOW WHAT TO WRITE DON'T KNOW WHAT TO WRITE. YOU CONFUSE ME. DEEPLY.
Påfrestande och frustrerande är bra ord.
Ska leta efter synonymer på synonymer.se.
Så jag inte låter som en trasig skiva.
Och det är som du säger.
Utsikten blir ju stiligare och stiligare.
Varför kunde inte jäveln bara ha gått ner sig?
Det hade ju varit så mycket lättare då.
Men nu ser jag dig gå förbi.
I dina fotspår fladdrar skuggorna av det som kunnat vara.
Men som aldrig blev.
Som nu är avlägset, så avlägset.
Men.
Lev utan ånger.
Fast jag kommer nog aldrig sluta undra hur livet hade varit annars.
Min icke-exotiska banan skulle nog inte varit mig så nära.
Min icke-exotiska banan skulle nog inte varit mig så nära.
Och hon skulle inte ha varit så uppe i det blå.
Bland mörka ögonbryn och långa kroppar.
Jag hade varit rikare, i den rikedom som för mig är den enda värd att räkna.
Eller, kanske inte rikare, men jag skulle inte ha haft ett litet hål.
För jag skulle varit mycket fattigare på andra sätt också.
Skulle jag tro.
Men framför allt hade jag nog varit tryggare.
Men framför allt hade jag nog varit tryggare.
Jordad, som jag så fint vill kalla det.
Men egentligen?
Det skulle inte ha varit meningen att jag skulle ha varit jordad.
Meningen hade ju varit att jag skulle trava runt på små rosa moln.
Någonstans så högt uppe att ögonen blick inte når mig.
Du skulle inte nå mig.
Du skulle inte nå mig.
Och jag skulle nog bara ha levt på låtsas.
SOMETIMES YOU'D MIGHT BE EXACTLY WHAT I NEED. TOO BAD I SAID GOODBYE.
Ensamma kvällar som dessa saknar jag dig. Lite extra mycket.
Då kanske tomheten blir mindre tom.
Om jag bara vågar chansa lite.
Tänker på dig lite oftare.
Det händer lite då och då nu förtiden.
Allt helst när Maggio sjunger klockrena fraser och jag möter dig i korridorerna.
Jag vet att du inte är den jag vill ha.
För det är egentligen inte dig jag saknar, de här halvkyliga kvällarna när ingen är nära.
Saknaden är efter just någon.
Någon som vill hålla min hand, och kanske vara den del av det vi som i slutet får varann.
Eller bara den där varma omfamningen som får mig att känna mig tryggför en stund.
Ett ställe där jag känner mig ganska så hemma.
Inte i ett hus någonstans.
Utan i en famn.
Där jag kan landa utan krav.
Då kanske tomheten blir mindre tom.
Om jag bara vågar chansa lite.
