Jag har de senaste fyra åren varit irriterad, nej, rent utsagt förbannad och förtvivlad över det faktum att jag bor "på landet" och därför inte har samma möjligheter och tillgänglighet som stadsbarnen.

För ett år sedan handlade varje text jag skrev, varje bråk/krig jag utkämpade om att jag inte hade anpassat mig till att jag behövde planera mitt liv lite mer än alla andra. Bussar går inte en gång i minuten förstår ni, och på vintern kan man inte riktigt cykla en mil in till stan på en urdålig cykel. Men så, för någon vecka sedan så fick jag höra att jag var en så spontan människa. Jag lever fortfarande på det. Jag blev så glad, för där och då insåg jag att jag faktiskt tagit mig ur "skiten", om man nu kan säga så utan att låta allt för dramatisk. Jag hade själv inte insett att kvällarna av ångest över att vara utanför var borta, rädslan för att missa allt fanns inte kvar. Jag är numera en spontan människa och har vunnit mitt första krig.

Det ger mig styrka till att kämpa mig genom nästa, förhoppningsvis.

Listan är avslutad. Lång sista punkt. Snacka om avskrivning.