Tänker på dig lite oftare.

Det händer lite då och då nu förtiden.

Allt helst när Maggio sjunger klockrena fraser och jag möter dig i korridorerna.

Jag vet att du inte är den jag vill ha.

För det är egentligen inte dig jag saknar, de här halvkyliga kvällarna när ingen är nära.

Saknaden är efter just någon.

Någon som vill hålla min hand, och kanske vara den del av det vi som i slutet får varann.

Eller bara den där varma omfamningen som får mig att känna mig tryggför en stund.

Ett ställe där jag känner mig ganska så hemma.

Inte i ett hus någonstans.

Utan i en famn.

Där jag kan landa utan krav.

Då kanske tomheten blir mindre tom.
Om jag bara vågar chansa lite.