Alldeles nyss ett gräl om det förjävliga icke-existerande stadslivet.

Småtjurig, ja, sådär som en envis femåring.

Stjärnorna på slottet flimmrar på TV-rutan.

Johan Rehnborg berättar om sin pappa som dog alldeles för fort i cancer.

Precis som alla andra så börjar han gråta till sin egen livshistoria.

De andra "stjärnorna" uttrycker sina tankar om det hela.

Att han bröt samman för han inte hade tid att smälta chocken just då och att den nu sprang ifatt honom.

Sneglar lite på pappa.

Han blundar.

Andas tungt.

Jag vet att han inte sover, för han snarkar inte.

Som både han och mamma gör just nu.

Jag blir med ens obekväm.

Vänder bort blicken för att titta tillbaka igen nästa sekund.

Hans ögon är öppna.

Jordglobsblå och vattenfyllda.

Han blinkar några gånger.

Sträcker sig efter kaffekoppen.

Tar en klunk.

Så möter han min blick och lutar sig tillbaka i soffan.

I år är det tio år sedan.

Men jag minns fortfarande.

Och jag var sju.

Hur är det då för honom?

Jag såg honom fälla några små tårar på begravningen.

Men inget mer.

Han lät aldrig sig själv vara lite svag.

Skulle upprätthålla sin trygghet för oss.

Han saknar honom, det vet jag.

Och jag vet att han blir stolt när vi säger att de är så lika.

Och att jag har hans kvicka sätt som gå rakt ner i led, från son till son till, typ son.
En ständig påminnelse.

Min pappa är en riktig klippa.

En man av få ord, men mycket empati och trygghet.

Jag kryper lite närmare och lägger hans arm om mig.

Kramar hans hand och lutar huvudet mot hans axel.

Han kramar tillbaka och allt är okej.

Min pappa är en klippa.

Min trygghet.
Och han önskar att han kunde ge mig himmel, stjärnor och lycka.

Min pappa är bäst.