Varför utsätter sig mänskor för så kallad kärlek egentligen. Det är ju en sårbarhet som i slutet alltid kommer leda till smärta. Fysisk sådan. För jag är ganska säker på att den fysiska smärtan av att bli sårad av någon man vill ha nära, trodde man hade nära, har nära, måste vara så påtaglig att det känns som om hjärtat lämnar kroppen. Hela ens förstånd rivs sönder som en silkessjal av knivskarpa klor och varje andetag känns som en blinkning med cigarettglöd i ögat.

Ett egentligen omänskligt masochistiskt beteende som vi accepterar.

För vi vill inte vara ensamma. Vi vill veta känna tryggheten av att känna någon annans varma armar lindade runt ens kropp när man vaknar upp med hjärtat i halsgropen mitt i natten. Att det finns en hals att lägga näsryggen mot och känna ögonfransarna vidröra när man stänger ögonen för att tryggt somna om. Ett par sömniga läppar som pressas mot tinningen när man drar ett djupt andetag och andas in den där doften som du aldrig kommer tröttna på.

Människan är masochistiskt lagd av naturen. För det finns ingen chans att någon tror sig få allt det här utan en jävla massa smärta.