Naiv ungdomsförälskelse.

Ändlösa argument.

Metaforer och slöjor.

Emma.

Underbara fylleminnen.

Teknikklassen.

Filippa.

Förlorat, tappat och saknat.

Tidig vår och sommar leder till för tidiga känslor.

Spontant och naivt.

Skrivandet växte.

Meningarna kortades och skapade ett eget språk.

Oklarheter och uppenbart.

Givet och taget.

Insikten förlorades.

Min bild av mig själv föll sönder och samman.

Sommarjobbade och mådde dåligt över det.

Känslan av att hela tiden vara påväg till ingenstans, hur mycket jag än försökade intala mig det med mina ouppackade väskor.

Studiedagar.

Påsklovets alla grillkvällar och äckligt söta ögonblick.

Andras kläder, garderober.

Söndagshäng med Foj.

Svart hår.

Att förändra sina vanor på en vecka.

Bli besatt.

Starta upp och slutföra.

Vara deprimerad.

Gråta i hemlighet bland vita lakan.

Äcklas av sig själv.

Sakna, tänka, drömma, analysera, fundera.

Hitta nya sätt att uttrycka sig.

Försöka skapa något hållbart.

Sova alldeles för lite.

Släppa matvanorna och tappa hungerkänslan.

Inse saker du inte vill inse.

Vilja blunda för verkligheten.

Spendera tio timmar i en säng med en männska och inte vilja vara någon annanstans en oktobernatt.

För där och då räcker det alldeles utmärkt att vara omfamnad av en väldoftande famn och känna hans andetag mot nacken och nyckelbenen, för just där och då räckte det. 
Stora steg in i små lägenheter.
Gå tidigare än vanligt för att sova hos Honom.

Varmt mot kallt, känsliga nerver.

Kaffe, mycket kaffe.

Ung, full och dum.

Ofta.
Sova bredvid dem jag älskar och vara trygg.

Inte kunna sova själv av rädslan för att vara ensam.

Vara missnöjd.

Försöka inse att det är okej att vara det som alla vägledare säger, men veta att det är lönlöst för det ändrar inte verkligheten och vad som faktiskt är. 

Klättra ut genom fönster.
Läppar möter läppar.

Ögonblick som fryser.
Nya hem.

Bekräftelsen.

Det första smset.

Klassen som växer lite grann ändå.
Känna tillhörighet.

Öppna sig för mya männskor.
Bussturer och cykelvägar.

Långa promendader.

Uteserveringar och cigaretter.

Internskämt.

Konstant brist på pengar.

Eviga gräl med mamma.

Ständig besvikelse.

Aldrig vara nöjd.

Blickar som möts.

Fingrar som flätas samman.

Famnar att omfamnas av.

Röster att lyssna till.

Lugnas av.

Leenden att spegla.

Skratt att smittas av.

Att växa.

Att kanske hitta sin plats.

Veronica Maggio.

Total förvirring.

Promenad i åskväder, han och jag.

Fleet Foxes från alla håll och kanter.

Nostalgi.

Männskor som åtekommer.

Vissa som står kvar föralltid och förevigt.
Tryggheten i att veta det.

Att känna sig älskad och att älska.

Vara välkommen och välkomna.

Närhet.

Bekräftelse.

Vilsna leenden och försiktiga skratt. 


Le mot framtiden, den ser ljus ut min vän.
Den är vad jag gör den till, och jag är en skamlös vandrande klyscha som tänker svepa in mig i min slöja och ta dagen som den kommer. 
Inte sträva efter att var konstant lycklig. Men efter att veta att allt löser sig, och efter varje fall så kommer jag att möta en kamp för att ta mig upp igen.


Och jag tänker välkomna kampen. Och växa.
Acceptansen och tillfredsställelsen.

Insikten om att jag räcker till.

Och att jag är värd livet.



För jag är ju egentligen nästan världens bästa tjej.

Med många brister, helt klart.
Men helt klart älskvärd.