Jag sitter alltid på golvet framför soffan på kvällarna numera. Har inte längre tid eller ro att lägga mig i soffan. Så jag sätter mig där, i änden där han har huvudet och knapprar på min dator. Knapprar och läser, klipper och klistrar. Men jag har strategiskt valt den här platsen. För varannan sekund mer eller mindre så är det fingrar som retas i nacken på det där sköna sättet. Fingrar som dras lite lätt genom håret. Och om jag sträcker huvudet lite bakåt så blir jag försiktigt klappad på kinderna och pussad i pannan. Omfamnad bakifrån. Och sen orkar jag knappra vidare i några minuter till och inte tänka på annat.
För det är de där små sakerna som hjälper när det är stora saker som känns. När det är långa dagar med för lite tid att andas. När det konstant kniper i magen och en inte får göra något åt det.
När en mamma gråter i telefon för att hon inte kunde vara en mamma när hon helt plötsligt blev en dotter. För att allt bara händer på en gång och hon är den enda som kan orka.
När det är stora saker som förändrar liv så är det de små sakerna som hjälper en stanna kvar.

En försommarkväll satt vi och kollade på dirty dancing och drack rödvin. Jag hade fyllt år, men filmen sög och ingen annan ville dansa. Så du gick hem och jag krashade en dejt.
Sen var det ett dansgolv igen ändå. Och den där killen som föralltid kom tillbaka i alkoholdimmorna var där igen. Men istället skrek jag till musiken med en annan, för jag hade bestämt mig för att inte längre utsätta mig för det där.
Sen var det den där blicken. Det lite hårdare taget om min hand. Och ett steg närmare.
Vi köpte äckliga pommes och gick hem till mig. Du skickade en bild på vägen hem, med texten "walk of shame, eller nä". Och sen var det typ vi.

Det som hände var att jag på typ två veckor blev helt otroligt, förunderligt, galet, idiotiskt kär i mitt ex. Och det har inte släppt än.

Går på mina nattpromenader och lyssnar på slag i magen musik och klär mig i vinterkläder. För att kunna gå längre. För om jag går tillräckligt långt så kanske jag hittar det jag letar efter.
Det är tänt i fönstren men jag går förbi. Som vanligt sover jag inte och snart är jag tom.

Som en tidsresa till noll och inget.

Jag har egentligen något att skriva om, men vågar inte.

Och så snipp snapp händer det nästan.
En oplanerad utgång så sitter jag bredvid en människa jag aldrig träffat men som ändå har bott här i två år och som är trevlig, charmig och löjligt attraktiv. Vi snackar knivskarpa kindben och gröna ögon. Och 190 centimeter över marken. Och att vi faktiskt klickar, om så kanske bara för kvällen, men vem vet just nu. En Håkan konsert är iallafall inom räckhåll.
Med lite tur så blir våren intressant iallafall.

Tänk att så många samlade citat kan säga så mycket.
Att andra mänskor kan berätta ens historia.
Det är vad jag gör en fredag.
Läser de meningar som andra, helt okända mänskor har berört mig med.
Läser dem och inser hur jag egentligen har känt.
För uppradade sådär i kronologisk ordning.
Utifrån när de vridit om lungorna på mig inifrån så säger de något.
Allt det där som jag själv inte visste att jag ville säga.
Visste att jag kände.

"228 liked photos" och 200 av dem handlar om den där slag-i-magen-känslan som jag känt till och från i mer än 400 dagar.

Skriver om svunna tider i miljöbeskrivningar och äter avokadomackor med keso efter långa arbetsdagar.
Har ångest över kommande tider och känner allt större rastlöshet.
Ta mig härifrån. Ta mig härifrån. Ta mig härifrån.
Men ändå. Stanna här. Stanna här. Var här för alltid.

Och jag drar mig för att skriva allt det där jag har tänkt på för om det faktiskt fanns här så skulle det ifrågasättas och förstöra.
Stanna.