Att inte kunna sömna en natt efter intensiv aktivitet och skadligt höga sockernivåer. Tio sorters frukt i en salig sallad. En tropisk/exotisk(/erotisk?) sådan. Sockerhögheten, låtarna vi känner igen. Prata med helt nya männskor och skratta ärliga skratt tills kinderna värker. Sitta runt mitt köksbord. Det är så konstigt att se er sitta där. Men det funkar faktiskt alldeles utmärkt i min hjärna. Jag tar sådana sjumilakliv just nu. Ibland. 

Jag är påväg uppåt och det bidrar så in i. Att jag trivs allt mer, faktiskt blir lite säkrare. Ler lite genuinare. Mår lite bättre. Och om inte så vågar jag numera nästan säga det i ord iallafall. 

Livet kanske växer på mig ändå. Eller, iallafall de i min omgivning. Det funkar faktiskt ganska bra att bära på mossan. Koffein och djup poesi skapar kreativa slöjor som faktiskt läses av en allmänhet. Roande att se blickarna när det ena utlåtandet frontalkrockar med det andra.
Sitter där som två utblåsta ljus. En förstående blick och inse att vi är helt jävla hopplöst lost. Formellsamlingar och teorier är inte vad vi kan.
Se så ska vi vara kreativa, förklara vad vår konst betyder, vad den står för. Och mitt i alla skratt i bygget så förklarar jag alltings betydelse med sån självklarhet med skämtsam ton. Ser hur tankarna går. Tänker hon efter innan hon säger något, eller hasplar hon bara ur sig det första som dyker upp och hon råkar bara få till fullträffar dränkta i insikt varje gång? 

Men det är ganska underhållande att vara tvetydig och ogreppbar ibland. Iallafall i helt nya sällskap. Det skapar en omedveten mystik runt mig. Skapar en tankegång. Och samtidigt som jag vet att det snart kommer gå under och ta eld så vet jag inte hur det blir. Kanske är jag bara på chans. På magkänsla. Ingen riktning, men ändå påväg mot något som känns helt okej. Utan kontroll. Kompassen var inte min, därav den förorade riktningen. Men jag går på magkänsla och låter mina nerver tala.