Skolan slutade idag och jag är väl på något vis nöjd. Glad. Tillfreds.

Sista låten på spotify fick vara en Fleet foxes' låt. Mindes våren och allt som var nytt och spännande.

Numera är inget speciellt nytt och spännande. Fick vi bara chansen att skapa något nytt en gång?

Det som händer nu är bara allt som upprepar sig. Samma människor som kommer tillbaka i omgångar, i perioder, vissa intensivare och mer påverkande än andra. Det går upp och ner och i cirklar. Inte riktigt bestående och fast i ett läge. Aldrig helt bra, aldrig helt okomplicerat. Varför ska det alltid finnas en liten osäkerhet och en i härdig förtvivlan som gnager. Att inte riktigt kunna slappna av i en situation när den faktiskt är snäll mot mig, utan bara gå och vänta på slaget i ansiktet. Vad kommer härnäst?

Jag njuter aldrig av toppen och att något går bra, utan befarar alltid fallet. Just för att jag vet att det inte någonsin kan komma till den punkten då det är bra föralltid och framöver. Något kommer att dra ner min soluppgång och tvinga mig leva i mörkret tills solen skiner tillräckligt starkt igen. 

Just nu har det gått uppåt för en tid. Det som har tyngt mig allra mest under de senaste månaderna har släppt sitt tag och jag vågar äntligen sätta ner fötterna ordentligt. Tog komplimangen och skrattet till mig. Jullovet är här och skolans alla krav släppte taget om mig redan förra veckan. Fick mitt första G men det tog inte så hårt som jag trodde att det skulle göra. Jag skrattade inte lika mycket som i vanliga fall, men när jag gjorde det så var det på riktigt. Jag stängde inte av så ofta som jag brukar, men närvarande vet jag inte om jag var helt och hållet. Besökte nytt hem och kände mig så bekväm. Hade andra hos mig och kände hur de passade så bra runt mitt köksbord. Njöt av tiodelad fruktsallad med smält vaniljglass. Skrattade mig fram i bunkern, genuint, och var nog äckligt uppmärksamhetskrävande. Så mycket att jag hade velat ge mig själv en överdrivet nedlåtande blick om jag hade kunnat. Men just då så lät jag hjärnan försvinna och dansa iväg med mina tankar om vad Han som var där skulle kanske tänka, även om jag vet att han aldrig kommer tänka så om mig någonsin, om han någonsin gjort det. Just där och då så stängde jag av det. Låste in sommarens minnen i skåpet och lät dem vila där tills jag gick hem.

Då kände jag att Nu så är livet snällt mot mig.

Och i samma stund som jag tänkt det och lämnade bunkerns syrebrist bakom mig så slog det mig hårt. Det kan nog inte bli så mycket bättre just nu. Och med ens så tappade jag andan. Ute bland cykelställen fick jag sätta mig på huk och samla ihop mig själv. Fånga andetagen och försöka se klart i det sakta droppande regnet. I Systers gamla svarta kappa från Lindex barnavdelning kröp jag ihop på tå och såg allting framför mig. Det var för bra för att hålla. Där och då lovade jag mig själv att det måste vara fram till avslutningen. Jag skulle inte klara av en total kollaps när jag fortfarande skulle vara tvungen att möta männskor varje dag och vara något som förväntas av mig. 

Den överhängande tanken, insikten om att efter en topp kommer en dal, skapar små dimmor över min intensitet. Avmätt och avstängd för allt för intensivt beteende. 

Och samtidigt så var jag kanske bättre än tidigare. Kunde formulera ett övertygande resonemang och en fantastiskt förklaring. Agerade psykolog en lördagkväll och kände att jag kanske var tillräcklig. För att sedan drabbas av insikten att Ja, nu ja, toppen är ju här, men vänta bara tills fallet kommer, då kommer du att vara helt betydelselös, intetsägande, värdelös och otillräcklig igen, ingen fara, det kommer, det vet du. 

Stigningen har börjat vända sakta men säkert. Har landat i något slags mellanläge, kan inte riktigt bestämma vart den ska. 
Fick en orange skrivbok av F, men vågar inte ta av plasten och börja skriva. Vill inte fylla de första sidorna med ord och meningar om ältande tonårsångest. Har inte tagit mig för att tända ljuset jag fick av E för jag vill inte offra det när jag inte är tillräckligt närvarande för att uppskatta doften. Men F's skylt ligger här bredvid. Den måste upp snarast, så jag faktiskt tvingas se budskapet och förstår att det alltid kommer nya toppar, på samma sätt som det alltid kommer att finnas dalar.

Det krampar fortfarande i kroppen och jag vet inte vad jag ser, kan, vill, känner eller hör. Går som en dimma upp för att hämta mer T-vatten och hör inte pappas fråga. Ignorerar och går ner igen. Jag tror de tror att jag går i sömnen. Det händer. Speciellt när jag är orolig, eller förväntansfull. 

Än så länge är det bra. Bara att oron över att sjunka ner till botten blir allt tyngre och mer överhängande för var dag.