Skolan slutade idag och jag är väl på något vis nöjd. Glad. Tillfreds.

Sista låten på spotify fick vara en Fleet foxes' låt. Mindes våren och allt som var nytt och spännande.

Numera är inget speciellt nytt och spännande. Fick vi bara chansen att skapa något nytt en gång?

Det som händer nu är bara allt som upprepar sig. Samma människor som kommer tillbaka i omgångar, i perioder, vissa intensivare och mer påverkande än andra. Det går upp och ner och i cirklar. Inte riktigt bestående och fast i ett läge. Aldrig helt bra, aldrig helt okomplicerat. Varför ska det alltid finnas en liten osäkerhet och en i härdig förtvivlan som gnager. Att inte riktigt kunna slappna av i en situation när den faktiskt är snäll mot mig, utan bara gå och vänta på slaget i ansiktet. Vad kommer härnäst?

Jag njuter aldrig av toppen och att något går bra, utan befarar alltid fallet. Just för att jag vet att det inte någonsin kan komma till den punkten då det är bra föralltid och framöver. Något kommer att dra ner min soluppgång och tvinga mig leva i mörkret tills solen skiner tillräckligt starkt igen. 

Just nu har det gått uppåt för en tid. Det som har tyngt mig allra mest under de senaste månaderna har släppt sitt tag och jag vågar äntligen sätta ner fötterna ordentligt. Tog komplimangen och skrattet till mig. Jullovet är här och skolans alla krav släppte taget om mig redan förra veckan. Fick mitt första G men det tog inte så hårt som jag trodde att det skulle göra. Jag skrattade inte lika mycket som i vanliga fall, men när jag gjorde det så var det på riktigt. Jag stängde inte av så ofta som jag brukar, men närvarande vet jag inte om jag var helt och hållet. Besökte nytt hem och kände mig så bekväm. Hade andra hos mig och kände hur de passade så bra runt mitt köksbord. Njöt av tiodelad fruktsallad med smält vaniljglass. Skrattade mig fram i bunkern, genuint, och var nog äckligt uppmärksamhetskrävande. Så mycket att jag hade velat ge mig själv en överdrivet nedlåtande blick om jag hade kunnat. Men just då så lät jag hjärnan försvinna och dansa iväg med mina tankar om vad Han som var där skulle kanske tänka, även om jag vet att han aldrig kommer tänka så om mig någonsin, om han någonsin gjort det. Just där och då så stängde jag av det. Låste in sommarens minnen i skåpet och lät dem vila där tills jag gick hem.

Då kände jag att Nu så är livet snällt mot mig.

Och i samma stund som jag tänkt det och lämnade bunkerns syrebrist bakom mig så slog det mig hårt. Det kan nog inte bli så mycket bättre just nu. Och med ens så tappade jag andan. Ute bland cykelställen fick jag sätta mig på huk och samla ihop mig själv. Fånga andetagen och försöka se klart i det sakta droppande regnet. I Systers gamla svarta kappa från Lindex barnavdelning kröp jag ihop på tå och såg allting framför mig. Det var för bra för att hålla. Där och då lovade jag mig själv att det måste vara fram till avslutningen. Jag skulle inte klara av en total kollaps när jag fortfarande skulle vara tvungen att möta männskor varje dag och vara något som förväntas av mig. 

Den överhängande tanken, insikten om att efter en topp kommer en dal, skapar små dimmor över min intensitet. Avmätt och avstängd för allt för intensivt beteende. 

Och samtidigt så var jag kanske bättre än tidigare. Kunde formulera ett övertygande resonemang och en fantastiskt förklaring. Agerade psykolog en lördagkväll och kände att jag kanske var tillräcklig. För att sedan drabbas av insikten att Ja, nu ja, toppen är ju här, men vänta bara tills fallet kommer, då kommer du att vara helt betydelselös, intetsägande, värdelös och otillräcklig igen, ingen fara, det kommer, det vet du. 

Stigningen har börjat vända sakta men säkert. Har landat i något slags mellanläge, kan inte riktigt bestämma vart den ska. 
Fick en orange skrivbok av F, men vågar inte ta av plasten och börja skriva. Vill inte fylla de första sidorna med ord och meningar om ältande tonårsångest. Har inte tagit mig för att tända ljuset jag fick av E för jag vill inte offra det när jag inte är tillräckligt närvarande för att uppskatta doften. Men F's skylt ligger här bredvid. Den måste upp snarast, så jag faktiskt tvingas se budskapet och förstår att det alltid kommer nya toppar, på samma sätt som det alltid kommer att finnas dalar.

Det krampar fortfarande i kroppen och jag vet inte vad jag ser, kan, vill, känner eller hör. Går som en dimma upp för att hämta mer T-vatten och hör inte pappas fråga. Ignorerar och går ner igen. Jag tror de tror att jag går i sömnen. Det händer. Speciellt när jag är orolig, eller förväntansfull. 

Än så länge är det bra. Bara att oron över att sjunka ner till botten blir allt tyngre och mer överhängande för var dag. 

Kära sjuttonåriga jag

Acceptera att din moder är galen och hysterisk

Försök aldrig säga till henne att ta ett djupt andetag - ta ett själv

Undvik fredagseftermiddagar, eventuellt även kvällar, hemma

Det slutar aldrig bra

Kära sjuttonåriga jag

Tjata inte om att flytta till staden

Planera det i hemlighet och var en dag bara borta

Det kommer spara dig så mycket energi

Och du kommer slippa så många skrikfester

Kära sjuttonåriga jag

Låt det inte vara så tydligt att du stänger dig

I hennes närhet, låtsas som om du är förevigt leende

Du mår inte bättre av att försöka prata med henne

Dela med dig, det ger dig inget

Du kommer bara att må sämre och gå med en klump i halsen

Men var inte så rädd för henne

Kära sjuttonåriga jag

Flytta aldrig ut något från ditt rum

Inte innan du lämnar det för gott

Sakerna kommer bara bli föremål för ilska

För var sak har sin plats och håller den inte platsen så kan helvetet braka lös

Kära sjuttonåriga jag

Du har inte behövt ha henne nära tidigare

Varför skulle hon behöva få komma nära nu?

Kära sjuttonåriga jag

Lägg din energi på männskor som ger energi tillbaka till dig

Som lyfter dig dagligen istället för att trycka ner dig i skorna
Spendera tiden med dem som accepterar dig för den du är

Med alla fel och brister

Utan att försöka göra dig till något du inte orkar vara

Kära sjuttonåriga jag

Ditt hemmaliv är inte förjävligt
Du kommer att ta dig ur det

Allt kommer att bli fint och du kommer att växa upp

Världen är inte emot dig, fast det känns som att du bär den på dina axlar ibland

Livet kommer att bli bra

Ni kommer att kunna hålla sams

Förhoppningsvis

Åtminstone på avstånd

Det är det enda vi två kan hoppas på.

För jag vet inte heller ännu. 

- Det blir kyligare och jag blir räddare för livet.

Som om man är en person som finns.

En egen individ, inte bara en Du bland en massa andra Du:ar.





the people change but the important stuff is still important

se omkring och ta några sekunders vila

aldrig

springa vidare

fly bort från allt det där

kinderna krampar av alla skratt som inte borde vara

läpparna sprickar av allt för många halvsanna leenden

men det hoppas över ett slag när det är genuint

just saying

för ibland är det ju just det, genuint

även om skillnaden inte är allt för lätt att uppfatta

det falska skrattet klingar nästan ohörbart en halv oktav fel

men benen rör sig fortfarande

drar bort från det äkta

vågar inte stanna

för ingenting varar för evigt

ska vi vara ingenting?

det vore väl ganska underbart

steg efter steg lämnas bakom

ramlar då och då på en kant av ärliga smilband

verkliga kindben

men så fort fallet har verkat

upp så fort som möjligt

ingen vill ligga kvar ensam på marken när alla andra går.