LONG HEADLINES FEEL SO OLD. HOW ABOUT TRYING'EM SHORT? OR AT LEAST SHORTER. MY IMAGINATION ISN'T REALLY ON TOP THESE DAYS AND I HAVE A HARD TIME PUTTING'EM TOGETHER. WHO AM I KIDDING, THERE'S NOTHING WRONG WITH THE IMAGINATION, I JUST DON'T WANT TO.

Såg fyra snubbar nu när jag var inne i staden för att middaga med la familia. Och ja, de var verkligen värda benämningen snubbar. Jag och Syster gick framför våra förfäder och jag såg dem. Min första reaktion var "stackare, de har inte fattat att det är nästa vecka de ska vara här", sen så insåg jag hur komplett urlöjliga de såg ut. De var exakt matchade; tygskor, converse eller liknande, identiska mellanblå jeans och samma hårfärg, lite sommarblekt cendré och blå jeansskjortor. De tvar en av dem som levde lite på styva linan dock. Han hade vikt upp sina jeans lite, för att få lite av chinos stuket och han hade, hör och häpna, en ljusgul stickad tröja. Och han var brunett. Men jag såg dem gå där, och började verkligen skratta på andra sidan gatan. De såg så felplacerade ut. För som sagt, hade det varit två dagar senare så hade jag förmodligen inte lagt märke till dem ens en gång, men bara för att det är nu så gjorde jag det.
Tacka gudars att de inte såg mig skratta.
Jag längtar tills på måndag. Då tänker jag åka till staden och gå omkring med min kaffe (riktig kaffe, inte latte, Amalia och Emma, förklarar senare) och bara prata om männskor som inte vet att jag betraktar dem och bara skratta lite försynt i smyg.
Hm, hur ser mitt schema ut, jag kanske eventuellt flyttar till staden för veckan. Då är jag där hela tiden och kan vara hur spontan jag än vill. Det skulle ju vara ganska underbart. Jag skulle inte klaga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0