Tankarna vandrar stilla bort från allt vad matematik kurs C heter. Derivata, graf och absolutbelopp blir till okända och obekanta bergrepp som bara passeras längs vägkanten, som grässtrån i en gräsmatta. De försvinner bara bland alla de andra, särskiljer sig inte från mängden. Huvudbry och fascination och irritation och obegripligheter blandas till en salig röra. 
Saker och ting dras till nya spetser. Skratten kluckar fram om och om igen, slängs rakt i ansiktet, för alla vet ju vad som försigår och tycker att det är lika banalt och fånigt som det faktiskt är. Men trippa på tå, vreden räcker nog garanterat till fler än en. Men just nu är den reserverad för mig. Så barnsligt och förundransvärt på samma gång.
Men det finns många vassa taggar i presens. Aldrig tilltal, bara omtalande. Nej vi känner inte varann, lever bara sida vid sida.

Den säkra famnen står stabilt för mig att falla i. Tack så mycket. Det är ironiskt hur lika vi kan tänka. Ganska beundransvärt egentligen. Vi är som en fläta. Börjar tillsammans. Vi upplevde allt tillsammans, men sen delade vi på oss, tog våra egna svängar, men möts nu gång på gång för att ge varandra stöd så att vi klarar av att fläta vidare.

Förlåt för att jag sitter och beklagar mig lite för mycket ibland. Över att jag inte trivs och så. För du trivs alldeles ypperligt och jag blir lycklig i hjärtat av att se dig så glad. Även om du tänker så mycket. Vi vet vad vi behöver. Egentligen skulle vi väl behöva någon som den andra, jag skulle nog behöva någon som dig, fast, du skulle nog inte behöva någon som mig, för jag är inte det där, som du letar efter. Jag är nog det som du behöver, fast på ett annat plan. 

Men någon som du skulle nog vara det jag behöver. Kanske till och med det jag vill ha, i min motsvarighet. Eller kanske inte. Jag har faktiskt ingen riktig koll. Jag behöver kreativitet och spontanitet, humörsvängningar och någon som verkligen kan säga till mig när jag inte är mig själv. Någon som kan säga att "Lia, nu är du lite för mycket, ta ett djupt andetag", ifrågasätta mina pålagda miner. En person som vågar pressa mig, verkligen dra ur mig vad jag tänker. För annars så stannar det ju inne och jag tänker mer än vad jag talar. Och med tanke på hur sällan min mun är stängd så är det ett under att jag inte faller samman under min egen tankegång. Den är intensiv. 
Det jag tänker på är att tänka. Varför kan jag inte tänka så? Inte känna så? Inte vara så? Hur kan jag formulera osanna meningar om livet och den så vackert kallade kärleken när det inte egentligen är vad jag kanske känner? Jag vill ju bara tro det för jag vill ha någonting fint att skriva om, eller bara en riktlinje. 

Jag svamlar en söndagskväll, får för mycket ledigt rum i min hjärna, fast den egentligen är överbelamrad med plugg, men det finns ju alltid plats för det oväsentliga, som egentligen är så jävla aktuellt att det dödar mig med sin påtryckande entausiasm. 
Varför kan jag inte bara hålla fokus på det jag blir tilldelad, istället för allt det jag inte har och känner? 

Livet kunde ju ha varit så mycket enklare.