WHEN I HIT ROCK BOTTOM I HIT IT HARD. BECAUSE IT DOESN'T HAPPEN TOO OFTEN, OR AT LEAST I USED TO THINK SO.
Jag orkar inte. Vill inte.
Allt är fel och jobbigt och tråkigt.
Vill spränga nuet och spola framåt.
Dansa i lycka och samba, men det är för dyrt just nu.
Det står där bara i den "lite dyrare" sektorn på menybladet och lockar.
Istället får man ta det lilla som är innom ens prisklass.
För mycket tid (någon tid alls) hemma, datorn i knät och kavalkader av självömkan.
Suktande se uppdatering efter uppdatering och vilja fly till det.
Inse att sextio timmar har gått och många många fler väntar.
Vilja fly.
Se spegelns blanka yta och rygga tillbaka av reflektionen.
Backa ytterligare och håll tillbaka kväljningarna.
Blinka, många gånger. Lova saker, om och om igen.
Öppna och ta, sedan ångra och glömma.
Nej, det är inget som är trasigt hos mig, inget som fattas.
Ändå inte gå och lägga sig för att få tiden att gå.
Nej, jag är fullständig, det är ingen del som försvunnit.
Nej, jag är inte trasig.
För något som är trasigt går att laga.
Kommentarer
Trackback
