Tack. Fan vad ni är bra egentligen. Allihop.

Även om jag är onödigt grov i mun och svär som en borstbindare hit och dit så tacktacktack.

Vad gör jag uppe nu egentligen? Jag börjar jobba om tio timmar, och har ett åtta timmars pass framför mig. Istället sitter jag och bråkar med min N-tangent och ler framför skärmen. Lyssnar spänt till snarkningarna från övervåningen. De får inte komma på mig.

Imorgon/idag kommer att bli en bra dag. Så jävla bra. Fast jag inte är ledig förrän på torsdag.

Medlidande och så.

Jag vill ha den där låten som kan rädda mig. Den som passar så jävla bra att jag ryser, men som samtidigt inte dränker mig i min missär. Snarare en kampsång som kan ligga och snurra i mitt bakhuvud genom dagarna och kvällarna när bägaren rinner över.

Jag gillar metaforen om bägaren. Den är bra. För jag är en bägare.

Jag kan bära upp mycket och hålla det fast inom ramarna, men inte ens den största bägare är vattentät.