Tankarna vandrar stilla bort från allt vad matematik kurs C heter. Derivata, graf och absolutbelopp blir till okända och obekanta bergrepp som bara passeras längs vägkanten, som grässtrån i en gräsmatta. De försvinner bara bland alla de andra, särskiljer sig inte från mängden. Huvudbry och fascination och irritation och obegripligheter blandas till en salig röra. 
Saker och ting dras till nya spetser. Skratten kluckar fram om och om igen, slängs rakt i ansiktet, för alla vet ju vad som försigår och tycker att det är lika banalt och fånigt som det faktiskt är. Men trippa på tå, vreden räcker nog garanterat till fler än en. Men just nu är den reserverad för mig. Så barnsligt och förundransvärt på samma gång.
Men det finns många vassa taggar i presens. Aldrig tilltal, bara omtalande. Nej vi känner inte varann, lever bara sida vid sida.

Den säkra famnen står stabilt för mig att falla i. Tack så mycket. Det är ironiskt hur lika vi kan tänka. Ganska beundransvärt egentligen. Vi är som en fläta. Börjar tillsammans. Vi upplevde allt tillsammans, men sen delade vi på oss, tog våra egna svängar, men möts nu gång på gång för att ge varandra stöd så att vi klarar av att fläta vidare.