Är över ett av de där svårare partierna och jag försöker att se så där graciös och vacker ut.

Men det går inte.

För jag är det äckligaste i världen och tål inte synen av mig själv.

Genuina tårar har ritat ränder på mina kinder och jag torkar dem förgäves.

Står lutad över ett handfat på en annan skolas toalett i tjugo minuter.

Som för att samla kraft för att möta dagen.

Men kraften blir aldrig tillräcklig och jag får möta handfatets kalla porslin flera gånger.

Känna någon slags trygghet i kylan.

Och så kommer jag försent.

Ingen märkte ens att jag var där.

Varför var jag där?

Jag kunde lika gärna ha stannat hemma och gomt mig själv för världen.

Iallafall just idag.

Får jag lov att känna så?

Är det tabu att vara sjutton år och hata?

Det är tungt nu.

Så är det bara.

Mamma är bortrest men vi kan skrika åt varandra över telefon.

Det fungerar utmärkt det med.

Och jag fäller fler meningslösa tårar som inte hjälper ett dugg.

Sitter i fosterställning i pappas säng och vaggar mig själv.

Fram och tillbaka.

Han kan inte krama mig.

Allt framkallar tårar.

Jag är så skör och känslig just nu.

Allt fäller mig över kanten.

Jag är så skör och känslig just nu.

Livet gör ont och jag är överdramatisk.

Men det är ju störst.

Livet gör ont ibland.

Ganska ofta nu för tiden.

Och mitt i alltihopa är det oftare än någonsin du.

Varför just nu?

Jag tänker inte visa mig.

Jag gömmer mig bakom min röda halsduk och förtränger att det finns en värld runt om mig.

För jag mår dåligt just nu.

Och jag vet inte om jag kan dölja det.