Ibland när jag ser henne vill jag bara gå fram och hålla om henne.

Vagga henne och få henne att känna sig lite trygg och säker.

Ingen som jag oftare vill skaka om, så att hon får lite vett i skallen.

Jag vill ge henne en rejäl käftsmäll och sen bara vända ryggen till.

Kanske ett riktigt hårt slag i magen iallfall.

Knuffa omkull och spotta i ansiktet.

Få utlopp för min frustration

Kreativitet, bara för att se hur många sätt jag kan plåga henne på.

Se henne chockas, vakna till liv.

Se på henne med min mest nedvärderande blick och skratta henne rakt upp i ansiktet.

Ställa mig näsa mot näsa och verkligen trycka ner henne i jorden.

Så hon inser vad hon håller på med.

Vakna och lägga märket till sin omgivning.

Komma till slutsatsen att det hon håller på med är så fult.

Så långt ifrån vuxet och värdigt man någonsin kan komma.

Men framför allt så måste hon acceptera att det hon gör inte fungerar.

Kommer inte att ta henne någonstans.

Är inget hon kommer att vinna på, varken förr eller senare.

Jag väntar bara på att hon ska ta tag i det hela.

Och hon måste börja men att sluta prata om sig själv i tredje person.

För annars kan hon aldrig ta itu med sina problem.

Om hon inte slutar upp med detta jävla avståndstagande från sig själv.

Förnekelsen, insikten, acceptansen.