ONE OF THE WORST THINGS THAT YOU CAN TELL ME IS THAT I REMIND YOU OF SOMEONE, THAT I RESEMBLE SOMEONE ELSE THEN ME. BECAUSE IN MY EARS, IT SOUNDS LIKE YOU ARE TELLING ME THAT I AM NOT UNIQUE.

Valsar vidare över sjön

Till landet långt, långt borta

Vill du följa med mig?

Om jag trott att du faktiskt var seriös hade jag gladeligen betalat

För ditt sällskap är väldans trevligt

Tillochmed när du inte är sprudlande lycklig

Fascinationen bidrar

Och en annan gammal herre ska med

Läskigt värre

Laget samlas och jag känner med ens pressen

Det är jobbigt att träffa männskor man inte minns att man träffat

Tre timmar sova, musik och film

Oändligt med pengar, kan vi låtsas som

För jag är ytlig och vill spendera

Metaforer är mina vänner och vi sällskapar gärna

Men inte för att tala om mig utan för att tala om alla andra
För jag är inte intressant för mig själv

Även om det är mitt liv som spelas på min näthinna

Psykiskt illamående på riktigt

Känslan av att vilja sjunka genom jorden

Göra alltig ogjort och börja om

Men jag tror ju som sagt inte på ångest

Eller att ångra sig

Men när något går till gränsen av psykisk smärta och balanserar

Då är det ganska svårt att le genuint

Skrika och gråta över triviala problem

Som två bokstäver för lite

Är det sånt som ska få mig att reagera?

Jag har ju riktigare anledningar egentligen.

Men den kanske är lättast att förklara

Om någon frågar varför jag tar åt mig så allvarligt

På gränsen till att bryta ihop

Men metaforer är mina vänner.



Fast jag är inget fjäderfä och det är inget jag kan jämföras med. Jag måste brädda vingarna innan jag kan flyga. Oavsett vad som omger mig, galler eller öppna landskap. Jag måste brädda mina vingar innan jag kan flyga.

Ett höstlöv är jag inte heller för den delen. För jag flyger inte fullt så mycket med vinden som du tror, och inte har jag samma dragningskraft som lövet med sina vackra färger. Dess poetiskt attraktiva skönhet besitter jag inte heller, men jag har förmågan att inse dess storhet.
Men det är inget du kan likna mig med, för jag kan inte fångas upp av vinden och driva till nya platser. Jag är jordad här, med allt som är jag. Jag är snarare rötterna som är grunden till lövets skönhet och förmåga, men aldrig lyfts fram i ljuset, de är bara givna och det är ingen som funderar över dem. De bara anklagas när löven faller.


För det är ju höst nu. Men ibland ser vi glimtar av sommarlivet.