Prestationsångesten smyger sig på en tidig onsdagskväll

Uppgivenheten lägger sitt tunga täcke över mig och jag bara försvinner

För jag kan inte se mina goda sidor

Det jag är bäst på verkar vara att beskriva min missär

Vad underhållandet för egot

Nu ska jag dancedancedance till Beyoncé

Dricka upp mitt gröna T och låtsas att jag är självsäker

Först måsta jag bara slita mig från din lista

Kan du inte älska mig, så jag får älska din musik?

Jag hoppar på bord för jag är lat

Du kan inte låta bli att le för du vet att det är så typiskt Lia

Fast du egentligen inte får, tror du

Men le åt mig hur mycket du vill

Då får jag inte dåligt samvete om jag tänker på dig

Ler åt tanken av dig

Tanken på din musik

Och hur kommer det sig att jag kan sitta och bara rabbla och för mitt inre öga se att ingen faktiskt lyssnar och precis när jag tänker testa gränsen hur långt jag kan gå utan respons så börjar någon att skratta, ordentligt. Är det för att min extrema frånvaro och förvirring tillslut blir för mycket för att tåla, är det pågrund av vad jag sa?

Jag fortsätter hoppa på borden för jag är lat

Det händer att jag känner själv hur blicken töms