Jag hatar anklagandet och det fina som jag identifierar oss med, som om filmhistoriens saga kanske en dag bli synonym med vår?

Samtidigt, så är det inte de fingrarna som jag känner flätas samman med mina och inte de snusningarna i nacken. Inte den famnen, som var där för inte alls länge sedan.

Vad är det, jag vet inte hur mycket mer jag tål av min egen förvirring och extrema irritation. Jag står inte ut, kan det ta slut, eller ge mig ett svar på vart fan vi alla är på väg. Snart är allt krossat och ingen finns kvar att plocka upp efter oss, för alla är borta.


Och jag grät inte en endaste tår, känslokalla vrak, jag höll bara andas i en minut och vägrade sluta hoppas.