Vi hamnar mitt upp i allt som har med klasskänsla och göra så fort vi går in genom dörrarna och bara landar i gemenskapen. Med ens glömmer vi att göra tid för de vi faktiskt väljer frivilligt att umgås med och bara känner hur vi möter varandra i skolkorridorer och med kaffekoppar och ser varandras splittrade själar dansa på axlarna till tonerna av stress.