För att citera nyfunnen kärlek; vi sitter på parkbänkar vid utsikter och pimplar rödvin med tranbärsjuice och diskuterar allt och inget och bara klickar så äckligt äkta bra. Det är fint faktiskt.
Jag jobbar långa skift för ett evenemang jag inte tycker om, men snackar engelska i 15 timmar med en iranier som tycker jag är en gammal själ.

Klassfest och övrig fest vankas, den första alldeles för fort med missmod från min sida. Träffa en klass som knappt har varit närvarande, som jag till en viss del tagit avstånd från. Och jag vill ju inte gör något som inte känns rätt. Inte känns bra. Vill jag ens gå? Ja.
Med tillräckligt så klarar jag nog pressen tror jag. Hoppas jag. Annars är det väl kört för evigt. Känns som om det här kan bli spiken i kistan och sätta tonen för ett kommande år. Kom igen, håll allting uppe, håll allting samman. Tag i hand med de som är nära och bara va tills det inte längre är hållbart.

Vi andas.