När det är så gott som allmänt känt och jag för en gångs skull inte kan sätta mig tillräckligt långt utanför för att vara objektiv så blir jag skrämd av verkligheten. När det finns tre scenarion och ett plus ser jag på det stora hela med en slags destruktiv fascination.
Men när vi sitter på en buss och du säger att jag inte kan spela min spel och leka mina lekar, så slog det mig ganska magstarkt att jag kanske inte är ute efter en simpel dans den här gången. Ordet kanske finns fortfarande gnagande.

En sliten klyscha som känns värd att ifrågasätta, är det där vi väljer väg?

Jag börjar försiktigt min klättring ner till innerstaden för att se om hela en här grejen med att faktiskt känna efter är sådär givande och påtaglig som så många sagt.