Älskar alla dessa definitoner som hoppar på mig då och då och gör mig illamående.



Såhär är läget. När situationen lindas runt ett lillfinger så blir jag helt uppsnurrad i det hela och förtvivlat irriterad, konfunderad och främst oförstående för jag så gärna vill förstå varför jag är irriterad, uppsnurrad och konfunderad. 
Om jag uppå det blir ombedd att inte försöka förstå så ökar det min förtvivlan och viljan att låta fingrarna rassla över tangentbordet ännu större.  Och så används slutligen det här uppsnurrade fingret som den där pappersstruten som är pinnen i en sockervadd och den lindas in i sockervadd, utan att vara det minsta söt eller god. Det enda som är en likhet egentligen är hur all energi och förvirring förhöjs till det oändliga, pågrund av sockerhögheten och jag sprängs typ innifrån. Det funkar sådär. Så förlåt för att fingrarna springer, men ibland så ger du mig inget val.