Min syster har börjat springa ute om nätterna och jag ser henne bli mer och mer som mig med dolda tårar i ögonen. En dag så. En dag är hon där. Som jag. Helt sönderpusslad men ack så närvarande. 

För nog är jag närvarande i min tillvaro nuförtiden. Jag sover lite fast mycket, ni vet, när det känns som att det är ditt ständiga svar på frågan "vad gör du?" men i själva verket så sover du ju egentilgen ingenting för du är så upptagen med att leva när alla andra sover och tar tillvara på de små kvarterna du får mitt på dagen. 

Energin går på något sätt plus, jag antar att det är övertröttheten som bara lyfter mig. Så jag kör alldeles för många mil, stoppar alldeles för mycket pengar i parkeringsautomater, köper perfekta shorts för trettio ynka kronor och dör konsumtions-lycko-döden, pratar i telefon med personer i andra länder i många minuter, har alldeles för hög telefonräkning, dushar alldeles för länge och tömmer varmvattenberedaren för jag funderar över livets existens och glömmer tiden, äter jordgubbar som jag egentligen inte är överförtjust i, hänger på spontana grillkvällar, kör bil och diskuterar ungdomsliv i blixtoväder, äter vattenmelon hemma och överallt och så tillsist går jag kvällsliga solnedgångspromenader bland klyschor och ljuvilga leenden & skratt och läppar som möter läppar på parkbänkar och mot gula tegelväggar.