Jag vill skriva långa noveller om varför jag vill att du ska stanna kvar hos mig som du är nu, men jag vet inte varför. Känslostormar och tvivlan i sammanflätade fingrar. Jag förstår inte varför. Varför nu. Det är 30 dagar kvar och jag har äntligen ställt mig på klippkanten för att se mitt landskap av osäkerhet sträcka ut sig under mig och ser nästan motivet. 
Men istället så sitter jag mitt emot dig över kaffekoppar och små bord och diskuterar allt vad livet har att erbjuda. Sitter lutade mot husväggar med cancerpinnar och ger varandra menande, hemlighetsfulla blickar, för vi har ju en hemlighet, något som bara du och jag vet nästan, när ämnet tas upp med umgänget.