Ibland får jag infall att ganska så hämningslöst häva ur mig allt jag behöver säga till någon som inte varit med längs vägen, jämsides med situationens gång. Anonymt i ett kommentarsfält eller bara säga allting högt på en skolgård som var min vardag och barndom. Men jag gör det inte. Istället är jag livsguru och låtsas vara ett stabilt stöd när vinden blåser när jag i själva verket bara har starka händer som låter mig hålla fast i marken när världen vänds upp och ner. 
Jag behöver nya perspektiv och anledningar till att se saker ljust. Släppa tidigare bestämda tankar och få nya infall.

Men jag började läsa min underbara bok idag. Tjugofem sidor lästa och jag är redan kär. Varje sida markerar jag med ett hjärta för att minnas det vackra som jag måste komma ihåg.