Ångesten börjar ladda upp, av allt de jag ville göra, vad har jag gjort?

Har jag hittat mig själv? Växt upp? Mått bra? Levt?

Lite av allt det kanske, men inget fullt ut.

För att sammanfatta mitt liv som sjutton;

Förväntnignarna infriades så smått, han med allt viktigt som börs antar jag.

Var småkär en vår och dansade på sena försommarnätter.

Jobbade en sommar med min bästa vän och lyssnade på Maggio.

Tänkte en höst på fina människor som delade med sig av sina hem.

Blev kär i E,L och M.

Hade ångest en vinter och grälade i skrivna ord.

Levde en tidig januarimånad.

Fikade konstant och skrattade åt ett speciellt nyår.

Sårade en vän i Augusti, var själv omedvetet sårad i ungefär ett halvår, men när jag väl såg såret så var det redan läkt.

Hängde, hängde.

Agerade terapeut i omgångar och skapade kontakt för att sedan bli lämnad för att sedan dras ihop.

Lärde mig Skype och kände hur en ny människa blev övermäktigt viktig.

Hängde ännu en vår, men kände hur människorna runt om växte upp och ville förankra mig vid barndomen.

Träffade samma personer varje dag under en femdagarshelg och mådde övermäktigt bra över att det äntligen var på väg att bli sommar.

Tvingade med Filippa på ett sista dopp för mig i havet som 17 åring, som en re-birth inför det nya vuxen livet och inser att hon är så jävla bäst, för hon har varit med mig genom allt konstant.

Imorgon tar jag ansvar och är starkare än någonsin. Inga flera barnsliga tårar och osäkerheter. Men det är imorgon. Ännu har jag tid för ångest.