Ibland så gör det lite extra ont i själen att inse att bussen väntar. Ibland så är det en befrielse antar jag, att alltid ha en legitim anledning till att inte göra något. Men oftast då gör det ju jäkligt ont i när något sliter sönder en liten bit av mitt inre när jag stänger dörren till ett annat hem bakom mig för att bege mig mot busstationen. Tur att människorna som jag umgås med klistrar ihop min själ varje gång vi ses så att jag inte fragmenteras. 

Jag tänker köpa en longboard när jag fyller arton och svischa fram på strandpromenader och trottoarer och känna hur världen går alldeles för snabbt förbi under mina fötter, men veta att om jag kanske, bara kanske, åker tillräckligt fort så kommer tiden att stanna och sträcka sig över en oändlighet.

Idag har jag pluggat fysik i timmar, för första gången i mitt liv och aldrig tidigare har jag känt en sådan ambitionsnivå. Jag menar, provet är ju först på fredag.