Jag tackar och bockar för den där fantastiska egenskapen att kunna stänga av mitt egna känslosinne ibland. Så jag kan fokusera på att närvara, planera lyxmiddagar och dricka mängder med hemmagjort citron T. Ignorera vissa faktum, inte låta mig själv tänka och tro på sånt som man hör, för i slutändan gör det oftast alldeles för ont. Kanske. Inte för jag kan veta säkert, eftersom jag aldrig släpper mina tankar tillräckligt fria för att kunna jaga ifatt svaret.

Jag drömmer mardrömmar vareviga natt och vaknar varannan timme utan hjärtslag med andan i halsen och kallsvettskänsla längs ryggraden. Men det enda jag förmår mig att göra är att blunda vidare och hoppas på ett dygn utan dimma.

Solen sken idag och jag hade ett par trasiga solglasögon vilandes på näsryggen.