Det är ju så farligt att inte må bra. Mentalt. Och med farligt menar jag tabu och hemligt. Att låta något trivialt påverka en negativt psykiskt, det är ju så farligt lätt hänt och tar all livslust ur ens kropp ner i en bottenlös avgrund av inombordsliga tårar och självhat. Varför ska det vara så otroligt svårt att bara acceptera att man inte kan rå för vad som drabbar en och låta det ha sin tid.

Är så evinnerligt trött på att kväva ångesten och vill bara skrika att det inte finns någon lösning.