Tillbakablickar i arkivet förklarar det ganska tydligt för mig. Egentligen. Nästan så det är komiskt. Följetången är snart längre än vissa identifikationer men flykten är fortfarande ett faktum. 

Det är nästan som att det är såhär det ska vara eller något. Som att det nu är accepterat att det är viljan. 

Eller något.

Nu vill jag bara känna mig bra i min egen kropp också så kan allt få bli rätt.