Med fransk-manikyrerade naglar i silverskimmer och randiga lakan i min säng så känner jag någon slags bekvämlighet. Saknar en ung man i Paris som ändå finns med mig tack vare den nya tekniken. Delar en personlig novell som han ger mig respons på, samt hyllar och får mig att verkligen känna mig duktig. Betraktar bilder av överdriven attraktivitet och frågar mig frågorna om och om igen. Känner hur det faktiskt finns ett svar, bara att jag inte riktigt vågar lyfta blicken så högt, för det vore att släppa kontrollen över vart jag sätter fötterna. Så får jag ett fint godnatt och lyfter blicken bara lite högre iallafall. Inte tillräckligt högt, men lite. Allt detta förfinar min måndagskväll och återigen så ligger böckerna oöppnade och bortglömda på golvet. Men det är helt okej.