Hej. Jag vill ha snyggdagar med Amandus i nyfunnen vänskaps anda. Jag vill att allt är som för en månad sedan. Men istället så får jag inre sammanbrott av ilska på nära i bibliotek och kan inte säga det högt för det är inte deras fel. Istället kastar jag ur mig ångest vid köksbord och halvnaken från mitt eget sovrumsgolv. Ytligheten i mig slår till alltför ofta nuförtiden och ingenting från nyckelbenen och upp är som det ska och gör mig så enormt obekväm att jag inte klarar av att möta din blick helt stolt och ärlig som jag vill en vardag. För hur många glimtar av nonchalans och carelessness som ni kan se i mina ögon som tydligen ska göra dem speciella så sitter jag ändå här en onsdag och bryr mig så mycket att det är plågsamt.