Jag har ont på så konstiga vis nu för tiden. Det gör liksom ont i skelettet. Ont i själva benbitarna i armar, fingrar och ben på samma sätt som det gör ont i ett nyblivet blåmärke eller skärsår. Fast just att det känns i skelettet. Och igår kändes det i käkbenet.
Kanske har jag gått förbi den där vanliga gränsen för hur mänskor känner smärta. Eller så är det för att jag inte släppt in den på vanliga vis som den tar sig uttryck såhär. Ont gör det iallafall.

Eller så är det bara mitt sätt. På samma sätt som jag aldrig lyckas spara en kaka. Men vad gör det egentligen. Jag bjuder på bakverk och är söt som pingvinen i Happy Feet tydligen och drömmer inte konstiga drömmar för de verkar vara söta och charmiga de med. Och jag refereras till som Lilla Lia vilket träffar mig någonstans speciellt med lite extra värme, och får hela tiden frågan om hur jag mår i livet varje dag och det är inte för att jag verkar må dåligt utan för att mänskor är antingen "Hur mår du?"- eller "Vad gör du?"-mänskor och de som frågar hur en mår är extra viktiga att hålla nära för de bryr sig inte främst om händelserna i ditt liv utan om dig.