Allt är så fult och fel. Ingenting går rätt. Man jag är inte ensam om ansvaret och handlandet. För i helvete. Inse det och försök att förstå. Jag gjorde en lista på sju punkter som jag mest av allt bara vill få läsa upp. Och sen gå. 

Men som han som är så bra sa. Låt det ta lite tid. 
Och jag mår faktiskt inte så bra som jag låtsas som. Jag känner ett samvete och ett själväckel stundom. Inte konstant och inte så att det är överväldigande jobbigt. Men ibland så. Ibland så kväver det mig. 
Och jag vet att de inte menar något men det blir så svårt att lyssna på sånt som överdramatiserats när jag står där i mitt eget. Förlåt, men det får inte alltid plats. Men samtidigt så tvingar jag mig själv att göra rum för det. För om jag inte gör det så är jag en dålig och avstängd vän som inte finns där och ställer upp. Bara för att jag inte kan dela mitt eget. 
Men fråga mig inte om mig och mitt känsloregister. Fråga mig inte om det saknas persepektiv. 
För jag står här så satans jävla fattig och förstörd och det finns så lite förståelse.