Det är fortfarande för mycket osagt och ogjort och det kommer alltid att vara så om vi inte sväljer stoltheten och släpper alla masker.
Smärta och ångest ger skeva fyllor och saknade minnen som försvinner. Och att det aldrig finns någon klarhet kommer att äta upp mig och det känns så fruktansvärt orealistiskt att behöva leva med så mycket som är ett inget. Allt som är ett kanske eller ett skulle kunna vara. Men ett ingenting håller mig fast och upprör gång på gång och en vacker dag ska allt sluta. Måste allt sluta.
Det är dags för det att sluta vara tyst.
Alla ord som ska sägas och lyssnas på. Tankar som ska yttras och känslor som ska kännas. Men så blir det ju aldrig. Det är ord som aldrig vidrör stämband och trumhinnor, tankar som aldrig lämnar läppar och känslor som aldrig släpps ut.

Och jag drömde om andetag i nacken och varma fötter mot mina och jag har aldrig vaknat så kall.