Tvingade mamma kapa mitt hår en timme innan jobb samtidigt som jag satt och såg på Håkan.

Det är galet att gåshuden alltid smyger sig på när minsta ton ur "Nu kan du få mig så lätt" spelas.
För den är sommaren för två år sedan, den hösten med för den delen. Den är min förra sommar, höst och vinter. Den är till och med en vår av studenttider för mig. Den är vad jag växer och hoppas i, lite grann i hemlighet. För orden träffar mig rakt i halsen, hjärtat och groparna vid nyckelbenen. 

Sommarhöstochtidigvinter

 

Jag bor i en etta, mindre än mitt sovrum hemma. Men det är helt klart fint. 
Jag kraschar, sprängs och brinner. Det är mindre fint. 

Vi har fortfarande inte träffats, men vår tid kommer. 
Vi återförenades i kubb och kommentarer och kärlek. 
Sambo städar efter hyresgäster, fina sambo.

Jag sitter i ett innerstadsfönster och känner tröttheten pulsen utifrån.

Hur det egentligen drar så enormt i mig, men jag låter bli. 

Inte ikväll, inte inatt. 
Säger jag till en sommar som snart är över och jag är inte redo. 

Ibland känns det som att allt och alla försvinner. Bara glider längre och längre bort. 
En realitycheck senare och jag inser att det inte är sant. det är jag som vägrar stå stilla. Eller röra mig åt samma håll.

Men nu så springer jag. Har jag bestämt. Jag ska springa med.
Jag kommer nog aldrig falla känns det som. För jag kommer aldrig våga släppa in någon jag tycker mindre om än dem. Men jag släpper inte ens in någon tillräckligt för att ge dem chansen.

Men Frank är nya kärleken och det ska vara sommarliv och lycka från och med nu. Inget annat. Jag är inte värd mindre. Puss. 

Helt plötsligt är vi där igen, eller iallafall jag. Kommer på mig själv med att fundera över varför du slutat svara lika ofta. Och jag intalar mig att det är okej att tänka så om vänner. om vi är vänner ens, för jag vet inte om någon av oss skulle kunna kalla det vanliga vänner. Näst intill konstant kroppskontakt onyktert och händer på höfter, midjor, ryggat. Kommentarer om ett intimt förflutet osv. Men vi är väl bekväma antar jag. Något annat går väl inte att säga. Men ändå. 
Och jag erkände senast att han faktiskt hade bränt mig. Förklarade att det är det enda ärr jag har. Och han kramade om mig och sa förlåt. Vad mer finns det att säga egentligen. Jag vill ha min vän och vara ett dreamteam ute. Och inne. För det är vi ändå.