Urban blev mitt hem för natten och avprat med Märtrot som hjälpte mig att somna lättare än på länge faktiskt. Efter olympiadpyssel som involverade en kjol, hårspray och hobbyglitter i mängder. En fin rutin att vakna till och två koppar kaffe av Gevalia Indian Mörkrost innan upphämtning av volvon.

Vi körde en Li(s)a och efter beslutet fick jag bära torra kläder i cirkus fem minuter innan jag slängdes i en pool av skum. Halvnakna kroppar som dansar till Icona Pop i regnet och iskalla händer och ansikten. Vi går runt i cirklar och vill ha en slags ouppnåelig gemenskap. 

Otippat häng i en lägenhet med wienerbröd, kladdkakeballerina och kaffe i mängder med svaga nudlar och sådär otippat givande diskussioner som man fascineras av i stunden. En fredag kunde ha varit sämre. 
Imorgon ska jag jobba 04.45. Vilket liv är det här.

När det är så gott som allmänt känt och jag för en gångs skull inte kan sätta mig tillräckligt långt utanför för att vara objektiv så blir jag skrämd av verkligheten. När det finns tre scenarion och ett plus ser jag på det stora hela med en slags destruktiv fascination.
Men när vi sitter på en buss och du säger att jag inte kan spela min spel och leka mina lekar, så slog det mig ganska magstarkt att jag kanske inte är ute efter en simpel dans den här gången. Ordet kanske finns fortfarande gnagande.

En sliten klyscha som känns värd att ifrågasätta, är det där vi väljer väg?

Jag börjar försiktigt min klättring ner till innerstaden för att se om hela en här grejen med att faktiskt känna efter är sådär givande och påtaglig som så många sagt.

Jag är alltid försenad av naturen i stort sett alltid när jag vet att det funkar ändå. Halv tre möts vi utanför ditt hem igen och sedan så bara är vi i åtta timmar? Vi fikar på Hedbergs, blåbärspaj och kaffe, jag skriver lite i gästboken, svarar motvilligt på ett telefonsamtal och skriver lite till i boken, det blev min akuta avskrivning, jag var tvungen. Sen går vi till en gammal skolgår och jag bränner mig på en brännässla när vi går. 
Vi äter lite kalaspuffar. 
Köper fetaost och champinjoner och så tillagar du en fin middag.

Efter detta så packar vi ihop lite halloumi, salladsärter och kaffe i en svinigt snygg ryggsäck med en mysfilt, köper coca-cola light och naturgodis för att sedan sätta oss i träbåten på den övergivna skolgården och bara njuta. Prata sådär fint. Kännas bra och otroligt, för vi har ju inte känt varandra länge egentligen. Men det funkar bara.

Matdagen avslutas på ditt jobb med en glass, för vad kunde ha suttit bättre? 

Jag såg sju stjärnfall tidigare i natt, natten mellan onsdag och torsdag och önskade mig samma sak sju gånger. Men jag kanske slösade bort mina sju önskningar, för jag klarar mig ju ganska bra utan dem. Faktiskt.

 

Spontaniteten är underbar, kvinnosaker och myggbett till trots. Även om vi inte kan tända en eld och faktiskt grilla något klokt och även om vi insåg det där och då så är det inte för sent för att ta det igen. Minnen som man inser kommer hålla i det ögonblick som man upplever dem är de stunderna jag vill leva i för alltid.

För att citera nyfunnen kärlek; vi sitter på parkbänkar vid utsikter och pimplar rödvin med tranbärsjuice och diskuterar allt och inget och bara klickar så äckligt äkta bra. Det är fint faktiskt.
Jag jobbar långa skift för ett evenemang jag inte tycker om, men snackar engelska i 15 timmar med en iranier som tycker jag är en gammal själ.

Klassfest och övrig fest vankas, den första alldeles för fort med missmod från min sida. Träffa en klass som knappt har varit närvarande, som jag till en viss del tagit avstånd från. Och jag vill ju inte gör något som inte känns rätt. Inte känns bra. Vill jag ens gå? Ja.
Med tillräckligt så klarar jag nog pressen tror jag. Hoppas jag. Annars är det väl kört för evigt. Känns som om det här kan bli spiken i kistan och sätta tonen för ett kommande år. Kom igen, håll allting uppe, håll allting samman. Tag i hand med de som är nära och bara va tills det inte längre är hållbart.

Vi andas.

Jag ville alltid ha en storebror, eller iallafall någon nära kusin av motsatt kön.
Jag åkte till norra och satt i skräddarställning bredvid en sten med en hand på ett knä och visste inte vad jag skulle säga.
Så jag satt.
Sen åkte den silvriga familjebilen tillbaka till Medeltiden och i samförstånd pratades det inte om tårarna. Andas ut det smärtsamma för en stund sen så är det lite mindre tyngd i luften.

Jag ville alltid ha någon sådär.

För en gångs skull är det du som somnar bredvid och andas lugnt med händerna över bröstkorgen och huvudet på sned. Med all rätt såklart, när jag åt frukost hade du slutat jobba för dagen. Jag viker försiktigt mina origamifåglar och kom just på mig själv med att trycka försiktigt på tangenterna för att du inte ska vakna av det vanliga smattret.
Ett paket saffransglass på två liter har mystiskt försvunnit och vi ska göra kladdkaka eller liknande när du vaknat till liv tror jag. Men så länge så skriver jag försiktigt och viker vidare lite.
Sov gott.