I love Tumblr.

Är livet meningen att vara en enda stor feltolkning? För det enda någonting leder till är sårade känslor, om det ens är känslor vi sårar, för eftersom inga exakta definitoner för vilken påstådd känsla det skulle kunna vara yttras så är det enda vi har kvar antaganden som mycket väl kan vara felaktiga. 

En enda fet illusion som fuckar upp allt som vi kanske borde känna. Eller det vi tror att vi borde känna utifrån vad vi tror att andra tänker om oss. Är resonemanget helt obegripligt?

Någon, snälla någon, se mig i ögonen och säg mig vem jag är för dig så ska jag förklara hur fel du har. Skissa upp en bild i blyerts och jag suddar ut kanterna.

Säg en sak, men agera en annan, tvetydighet deluxe när handlig och tal frontalkrockar, fast motsatt, det vill säga, går åt helt skilda håll utan att aldrig någonsin överlappa varandra.

Egentligen så är det väl inte så otydligt. Att jag funderar över reaktionen egentligen. Men reaktionen är ju precis densamma som jag skulle ha haft om rollerna varit ombyttta tror jag. Jag hade inte vågat ta kontakt alldeles för snart igen för att inte verka för på, men man kan ju tycka att det måste finnas någon slags ryggradsstyrka hos ungdomen.

Varför vänder sig vissa efter ögonblick och byter inställning på en halv hundradel, alltså två dagar. Ena kvällen som går mot natt, vara smältande fin, nästan tårar-i-ögonen-fin av ren lycka och betydelse. Få mig att känna som om jag betyder något för någon som är nästan "min" bland vänner. Sedan vara sen och inte svara på ett halvt dygn. Det är vår generation i definiton, allt kretsar runt minuter klockslag, alltför mycket läggs i ett klockslags meddelande, kanske inte alltid så mycket i det skrivna i sig självt. Men det kan få en så ofantlig innebörd, speciellt när det så tydligt förändras på några timmar under några dagar. Det skrämmer mig.

Det skrämmer mig hur mycket det påverkar mig.  

Långa texter om ingenting full av motsägelser och anonymitet, men varför itne bara reflektera tillvaron. Som sagt, jag är en vandrande motsägelse som säger emot mig själv i varannan mening.

Den gångna veckans frysta ögonblick har målat upp det för mig. 

Jag sov i ett hus långt hemifrån i början av veckan. Åt himmelskt och löste kuben. Trivdes ofantligt.

Satt i en timme på ett fik dagen efter och betraktade en strålande, splittrad människa, som var mer splittrad än vanligt. Men jag oroade mig inte, för över det splittrade så gnistrade ett litet skimmer av glitter som sa mig att det var bra ändå Och jag kände hur en liten tyngd av saknad lämnade mig, och trivdes, mådde bra som satan. Åkte hem för att sedan vända tillbaka och först dricka kaffe i finaste lägenheten för att sedan rusa runt i Bunkern med människor som jag egentligen trivs med, men kanske vet alldeles för mycket om. Levde rövare, drack mer kaffe och var nog kanske ganska så fullkomligt olidlig. Men jag visste att jag var älskad iallfall. Sprang till bussen och fick sms. Log lite och sprang vidare.

Tordagen som kom där näst blev jag kallblodigt mördad, men engagerade mig ändå i leken. Förstorade och konspirerade. Begav mig mot en teorikurs för att sedan hänga i ett igenkännande rum. Såg på en film vars budskap kunde ha setts som komiskt i situationen, men jag lät det vara. Satt mittemot och åt pitabröd och fruktsallad i en säng, för att sedan efter övertrötthet och köldryck dra sig mot sena bussen hem, för tredje gången denna vecka. Log åt texten på skärmen och kände återigen att det är såhär livet ska vara.

En fredag välkomnade jag i hemmet men somnade oartigt alldeles för tidigt bredvid finaste som var vaken alldeles för länge. Tog ett hastigt adjö en lördagsmorgon och ännu en gång veta att livet har så enormt mycket gott i sig.
En lördagkväll fick jag ett samtal som inte ledde någon vart egentligen men ändå gav mig ett leende. Kom hem och fick ytterligare ett samtal. Planerade söndagshäng långt hemifrån och pratade lite, om livet, det där aktuella. 

Söndagsmorgon hade guld i mund och vaknade alldeles för tidigt, av förväntningar? Soldisig pre-vår promenad i vsk före gammelfikande och sedan hem igen. Var alldeles för trött för att ta mig sådär långt bort att jag ringde och ställde in med ett löfte om framtiden. 

Så ska det låta avslutar veckan med självgoda tanter och jag tänker sova. 
Kommande vecka, ge mig lika mycket, för det gör mig så lycklig.

Sitter och dör äppeldöden i Småland, Anneberg närmare bestämt om det skulle vara intressant. Suktan efter en MacBook har aldrig vart större, inte heller viljan att ha något sp överskattat som en iPad. Men när det materiella ha-begäret slår till så är det ordentligt.

Dessutom dör jag äppeldöden med fina iPhone-skal på society6. Helt galet.

Reflekterar över veckans händelser och diskussioner och vill försvinna ibland. Istället leker jag med kräksjuka kusiner, kör bil och dricker vin och är allmänt vuxen. Köper termomuggar och laddar inför IKEA-dagar. Saknar lite folk som jag inte sett på alldeles för länge, men vet att ensamheten gör mig något såär gott när jag själv vandrar runt på Stockholms gator och samlar fräknar. Jag har ont i nacken efter nätter på luftmadrass och mina jeans luktar hundandedräkt, för nu vilar det en vidunderligt stor Rottweiler i mitt knä, men varför klaga.

Jag mår bra och samlar krafter för en ny omgång i ringen.

Födelsedag på måndag och vad ser ut som en finfin helg. Nu ska jag bara ta mig igenom svenskaboken så att jag kanske för en gångs skull kan få bli nöjd och slappna av. Nej, det där får vara til på måndag, fokusera på det roliga.

Du kan inte ha ont i något du inte har.

Godnatt.