Jag är rädd för mig själv ibland, för jag har så lite kontroll över vad jag säger och hur jag mår. Kan det inte bara komma någon som jag vill låta orka springa med mig på vilsna stigar utan att hålla mig kvar.



Ibland är man ju lagom pepp på livet.

 

Försöka jobba sig igenom ett års skrivande på två timmar är bra gjort. Till soundtracket av låtar med "17" år i titlarna. Efter att allt möjligt gått fel, allt från ett felläst datum som resulterade i en ofrivillig extra natt i Stockholm och att sista dagen spenderades på resande fot till att datumet för en viss viktig händelse avslöjades mot min vilja.

Dricker blodrött nypon T och kör teoriprov inför ett stundande event. Fasar för ett annat uppkommande och vad som kommer att hända med mig, med oss. Men jag kan inte vara annat än lycklig. Efter insikten om att ingen kan ha allt så försöker jag ändå slappna av i närvaron. 
Ta ner mig på jorden, det blir nog något vettigt av mig iallafall.

Vi har varit lediga i fyra dagar. Jag har träffat dig fem av dem. Druckit kaffe, skrattat, spelat tv-spel, druckit mer kaffe, åkt runt på Gotland och lyssnat på musik. Sjungit högt till fantastiska ord och skrattat på Högklint i en vind som höll på att svepa ner mig i djupet. Rökt cigaretter, eller, inte jag kan vi väl säga, för som du sa så har jag en annan inställning till dem när jag är nykter. Förklarat små syner på livet. Ätit rabarberpaj med laktosfri glass och sovit. Åkt hem för att komma tillbaka och retas, spela tv-spel, somna, äta efterrätt och skratta lite till. 

Fem dagar i rad och här sitter jag en måndag 22 timmar bort och undrar om det faktiskt kan vara så enkelt.

Jag vill skriva långa noveller om varför jag vill att du ska stanna kvar hos mig som du är nu, men jag vet inte varför. Känslostormar och tvivlan i sammanflätade fingrar. Jag förstår inte varför. Varför nu. Det är 30 dagar kvar och jag har äntligen ställt mig på klippkanten för att se mitt landskap av osäkerhet sträcka ut sig under mig och ser nästan motivet. 
Men istället så sitter jag mitt emot dig över kaffekoppar och små bord och diskuterar allt vad livet har att erbjuda. Sitter lutade mot husväggar med cancerpinnar och ger varandra menande, hemlighetsfulla blickar, för vi har ju en hemlighet, något som bara du och jag vet nästan, när ämnet tas upp med umgänget.

Min Mamma är en mobbare till kärring och min pappa tofflar som det frommaste lamm. Ta mig bort och låt mig ha ett liv utan snorkiga kommentarer från människor som inte ser till mitt eget bästa. Inte fan kan jag hjälpa att ni levt tillsammans i 30 år och att ni inte vet vad det innebär att vara ungdom, på kanten till vuxen. Ursäkta mig, men det ska väl ändå inte behöva drabba mig att ni aldrig har levt?

Ibland får jag infall att ganska så hämningslöst häva ur mig allt jag behöver säga till någon som inte varit med längs vägen, jämsides med situationens gång. Anonymt i ett kommentarsfält eller bara säga allting högt på en skolgård som var min vardag och barndom. Men jag gör det inte. Istället är jag livsguru och låtsas vara ett stabilt stöd när vinden blåser när jag i själva verket bara har starka händer som låter mig hålla fast i marken när världen vänds upp och ner. 
Jag behöver nya perspektiv och anledningar till att se saker ljust. Släppa tidigare bestämda tankar och få nya infall.

Men jag började läsa min underbara bok idag. Tjugofem sidor lästa och jag är redan kär. Varje sida markerar jag med ett hjärta för att minnas det vackra som jag måste komma ihåg. 

Ibland så gör det lite extra ont i själen att inse att bussen väntar. Ibland så är det en befrielse antar jag, att alltid ha en legitim anledning till att inte göra något. Men oftast då gör det ju jäkligt ont i när något sliter sönder en liten bit av mitt inre när jag stänger dörren till ett annat hem bakom mig för att bege mig mot busstationen. Tur att människorna som jag umgås med klistrar ihop min själ varje gång vi ses så att jag inte fragmenteras. 

Jag tänker köpa en longboard när jag fyller arton och svischa fram på strandpromenader och trottoarer och känna hur världen går alldeles för snabbt förbi under mina fötter, men veta att om jag kanske, bara kanske, åker tillräckligt fort så kommer tiden att stanna och sträcka sig över en oändlighet.

Idag har jag pluggat fysik i timmar, för första gången i mitt liv och aldrig tidigare har jag känt en sådan ambitionsnivå. Jag menar, provet är ju först på fredag. 

Men vet att det har varit Valborg när inkorgen känns helt obekant och oförklarliga blåmärken går att finna över hela kroppen. Valborgsfest blev klassreunion och satan vad folk förändras, men det är då fan att jag saknar dem i mitt liv ibland. 

Så nu, May - please be kind, för du kan bli så jävla viktig.