Naiv ungdomsförälskelse.

Ändlösa argument.

Metaforer och slöjor.

Emma.

Underbara fylleminnen.

Teknikklassen.

Filippa.

Förlorat, tappat och saknat.

Tidig vår och sommar leder till för tidiga känslor.

Spontant och naivt.

Skrivandet växte.

Meningarna kortades och skapade ett eget språk.

Oklarheter och uppenbart.

Givet och taget.

Insikten förlorades.

Min bild av mig själv föll sönder och samman.

Sommarjobbade och mådde dåligt över det.

Känslan av att hela tiden vara påväg till ingenstans, hur mycket jag än försökade intala mig det med mina ouppackade väskor.

Studiedagar.

Påsklovets alla grillkvällar och äckligt söta ögonblick.

Andras kläder, garderober.

Söndagshäng med Foj.

Svart hår.

Att förändra sina vanor på en vecka.

Bli besatt.

Starta upp och slutföra.

Vara deprimerad.

Gråta i hemlighet bland vita lakan.

Äcklas av sig själv.

Sakna, tänka, drömma, analysera, fundera.

Hitta nya sätt att uttrycka sig.

Försöka skapa något hållbart.

Sova alldeles för lite.

Släppa matvanorna och tappa hungerkänslan.

Inse saker du inte vill inse.

Vilja blunda för verkligheten.

Spendera tio timmar i en säng med en männska och inte vilja vara någon annanstans en oktobernatt.

För där och då räcker det alldeles utmärkt att vara omfamnad av en väldoftande famn och känna hans andetag mot nacken och nyckelbenen, för just där och då räckte det. 
Stora steg in i små lägenheter.
Gå tidigare än vanligt för att sova hos Honom.

Varmt mot kallt, känsliga nerver.

Kaffe, mycket kaffe.

Ung, full och dum.

Ofta.
Sova bredvid dem jag älskar och vara trygg.

Inte kunna sova själv av rädslan för att vara ensam.

Vara missnöjd.

Försöka inse att det är okej att vara det som alla vägledare säger, men veta att det är lönlöst för det ändrar inte verkligheten och vad som faktiskt är. 

Klättra ut genom fönster.
Läppar möter läppar.

Ögonblick som fryser.
Nya hem.

Bekräftelsen.

Det första smset.

Klassen som växer lite grann ändå.
Känna tillhörighet.

Öppna sig för mya männskor.
Bussturer och cykelvägar.

Långa promendader.

Uteserveringar och cigaretter.

Internskämt.

Konstant brist på pengar.

Eviga gräl med mamma.

Ständig besvikelse.

Aldrig vara nöjd.

Blickar som möts.

Fingrar som flätas samman.

Famnar att omfamnas av.

Röster att lyssna till.

Lugnas av.

Leenden att spegla.

Skratt att smittas av.

Att växa.

Att kanske hitta sin plats.

Veronica Maggio.

Total förvirring.

Promenad i åskväder, han och jag.

Fleet Foxes från alla håll och kanter.

Nostalgi.

Männskor som åtekommer.

Vissa som står kvar föralltid och förevigt.
Tryggheten i att veta det.

Att känna sig älskad och att älska.

Vara välkommen och välkomna.

Närhet.

Bekräftelse.

Vilsna leenden och försiktiga skratt. 


Le mot framtiden, den ser ljus ut min vän.
Den är vad jag gör den till, och jag är en skamlös vandrande klyscha som tänker svepa in mig i min slöja och ta dagen som den kommer. 
Inte sträva efter att var konstant lycklig. Men efter att veta att allt löser sig, och efter varje fall så kommer jag att möta en kamp för att ta mig upp igen.


Och jag tänker välkomna kampen. Och växa.
Acceptansen och tillfredsställelsen.

Insikten om att jag räcker till.

Och att jag är värd livet.



För jag är ju egentligen nästan världens bästa tjej.

Med många brister, helt klart.
Men helt klart älskvärd.

Och tar alla bitarna.

Tur att han är så bedårande.

Ett riktigt charmtroll.

*sträcker fram vänster hand*

HEJ, IsaKransssss!

Åh mitt hjärta smälter.

kummin och dill

snaps som smakar sill

med pappa

julklappar under granen

vredesutbrott vid köksbordet

känna hur det kliar i läpparna

bara vilja sätta dit henne

in i väggen

men det behövs inte

och det dåliga samvetet förnekas

men vem bryr sig

julfrid i sinnet

rimstuga

intelligens

allmänbildning

skumtomtar

låt det bara vara över snart

okej?

Skolan slutade idag och jag är väl på något vis nöjd. Glad. Tillfreds.

Sista låten på spotify fick vara en Fleet foxes' låt. Mindes våren och allt som var nytt och spännande.

Numera är inget speciellt nytt och spännande. Fick vi bara chansen att skapa något nytt en gång?

Det som händer nu är bara allt som upprepar sig. Samma människor som kommer tillbaka i omgångar, i perioder, vissa intensivare och mer påverkande än andra. Det går upp och ner och i cirklar. Inte riktigt bestående och fast i ett läge. Aldrig helt bra, aldrig helt okomplicerat. Varför ska det alltid finnas en liten osäkerhet och en i härdig förtvivlan som gnager. Att inte riktigt kunna slappna av i en situation när den faktiskt är snäll mot mig, utan bara gå och vänta på slaget i ansiktet. Vad kommer härnäst?

Jag njuter aldrig av toppen och att något går bra, utan befarar alltid fallet. Just för att jag vet att det inte någonsin kan komma till den punkten då det är bra föralltid och framöver. Något kommer att dra ner min soluppgång och tvinga mig leva i mörkret tills solen skiner tillräckligt starkt igen. 

Just nu har det gått uppåt för en tid. Det som har tyngt mig allra mest under de senaste månaderna har släppt sitt tag och jag vågar äntligen sätta ner fötterna ordentligt. Tog komplimangen och skrattet till mig. Jullovet är här och skolans alla krav släppte taget om mig redan förra veckan. Fick mitt första G men det tog inte så hårt som jag trodde att det skulle göra. Jag skrattade inte lika mycket som i vanliga fall, men när jag gjorde det så var det på riktigt. Jag stängde inte av så ofta som jag brukar, men närvarande vet jag inte om jag var helt och hållet. Besökte nytt hem och kände mig så bekväm. Hade andra hos mig och kände hur de passade så bra runt mitt köksbord. Njöt av tiodelad fruktsallad med smält vaniljglass. Skrattade mig fram i bunkern, genuint, och var nog äckligt uppmärksamhetskrävande. Så mycket att jag hade velat ge mig själv en överdrivet nedlåtande blick om jag hade kunnat. Men just då så lät jag hjärnan försvinna och dansa iväg med mina tankar om vad Han som var där skulle kanske tänka, även om jag vet att han aldrig kommer tänka så om mig någonsin, om han någonsin gjort det. Just där och då så stängde jag av det. Låste in sommarens minnen i skåpet och lät dem vila där tills jag gick hem.

Då kände jag att Nu så är livet snällt mot mig.

Och i samma stund som jag tänkt det och lämnade bunkerns syrebrist bakom mig så slog det mig hårt. Det kan nog inte bli så mycket bättre just nu. Och med ens så tappade jag andan. Ute bland cykelställen fick jag sätta mig på huk och samla ihop mig själv. Fånga andetagen och försöka se klart i det sakta droppande regnet. I Systers gamla svarta kappa från Lindex barnavdelning kröp jag ihop på tå och såg allting framför mig. Det var för bra för att hålla. Där och då lovade jag mig själv att det måste vara fram till avslutningen. Jag skulle inte klara av en total kollaps när jag fortfarande skulle vara tvungen att möta männskor varje dag och vara något som förväntas av mig. 

Den överhängande tanken, insikten om att efter en topp kommer en dal, skapar små dimmor över min intensitet. Avmätt och avstängd för allt för intensivt beteende. 

Och samtidigt så var jag kanske bättre än tidigare. Kunde formulera ett övertygande resonemang och en fantastiskt förklaring. Agerade psykolog en lördagkväll och kände att jag kanske var tillräcklig. För att sedan drabbas av insikten att Ja, nu ja, toppen är ju här, men vänta bara tills fallet kommer, då kommer du att vara helt betydelselös, intetsägande, värdelös och otillräcklig igen, ingen fara, det kommer, det vet du. 

Stigningen har börjat vända sakta men säkert. Har landat i något slags mellanläge, kan inte riktigt bestämma vart den ska. 
Fick en orange skrivbok av F, men vågar inte ta av plasten och börja skriva. Vill inte fylla de första sidorna med ord och meningar om ältande tonårsångest. Har inte tagit mig för att tända ljuset jag fick av E för jag vill inte offra det när jag inte är tillräckligt närvarande för att uppskatta doften. Men F's skylt ligger här bredvid. Den måste upp snarast, så jag faktiskt tvingas se budskapet och förstår att det alltid kommer nya toppar, på samma sätt som det alltid kommer att finnas dalar.

Det krampar fortfarande i kroppen och jag vet inte vad jag ser, kan, vill, känner eller hör. Går som en dimma upp för att hämta mer T-vatten och hör inte pappas fråga. Ignorerar och går ner igen. Jag tror de tror att jag går i sömnen. Det händer. Speciellt när jag är orolig, eller förväntansfull. 

Än så länge är det bra. Bara att oron över att sjunka ner till botten blir allt tyngre och mer överhängande för var dag. 

Osoviga.

Pepparmint och vit choklad.

En dag har gått.

En bra sådan.

Faktiskt.

Det går att sova innan klockan tolv.

Även på golv.

Helt otroligt att vakna utvilad en tisdag.

Underhållande Lucia.

Kan inte hjälpa att jag ser cool ut.

Sorry.

Born this way man.

Sova lite.

Det nya hänget, rummet.

Det går alltid att sova.

Hur utvilad jag än är.

Avsluta bedrövliga C.

Skit samma om det inte gick tippentoppen.

Det är iallafall överstökat.

Thank God.
Lite fina meningar med extrem oklarhet.

Barnserier.

Misstänksamma formuleringar.



Godnatt Tisdag.

OCH SÅ VIDARE. I en och en halv timme, en lördag påväg mot söndag.

En timmes promenad fram och tillbaka. Tid att rensa huvudet och tänka efter lite. Inse vad männskorna betyder.
Hur bra de får mig att må, på så kort tid.

Tack Emma, för att du gjorde min kväll.

Jag är vulgär, pervers, spontan, naiv, oeftertänksam, högljud, barnslig, fjantig, ohämmad, rakt på sak, retlig, kommentarfällande och kanske lite för öppen. Men satan vad mycket det ger oss att skratta åt. T-koppen i hand och du dör lite på sängen, innan jag inser vad jag sagt. Det är fucking fabulous. Jag läser dina tankar lite och det är så lätt. 


Ni strör lite socker på mig och jag känner mig älskad. Och behövd. Och ganska så viktig. Det får mig att må bra att räcka till.

Att krypa ihop och vägra lämna den gamla vinterjackan som inte är en egen ägodel, stulen från syster. Känslan av trötthet som omsluter. Vägra ta av den gröna jackan, konstant vara redo för att lämna. Samla ihop till en knytte.

Att vara på väg till bussen en tidig höstdag i december. Första gången på länge det är ljust. Vinden i ryggen, mkraftig. Allt rör sig fort. Småskuttande när vinden griper tag. Skutta känslan av att flyga. Det går snabbare än någonsin. Kylan hinner inte ikapp. Sitta på en extra lång busstur hem i en buss som luktar cigarett. Mannen snett bredvid dricker öl gömd bakom en GA. Känna hur dimman av trötthet äntligen lättar. För första gången. Gå av och mötaas av Hjälten med silverhästen.

Att komma hem en tidig fredagseftermiddag en hösdag i december. Landa i soffan och sömna. Utan mardrömmar. Inga krav på något som måste göras. Lugnet håller sig, omlott. Syster är trevlig. Samklang och humor i köket. Nästan någon slags syskonharmoni. Själva är nyckelordet. 

Att vara och andas lite. Andas ikapp missade andetag från veckan. Slappna av och låta kvällen fånga med sin händelselöshet. Egna ord skapas.
Det jag behöver är nog aldrig det jag vill ha.