ETT HELVETE OCH NÅGRA TIMMAR KVAR TILL NYTT ÅR.
Överdriven skrikfest deluxe runt middagsbordet och ångesten slår mig. Envis som ett barn kommer jag alltid att vara. Den frustrerande skillnaden är att jag numera lyckas hålla mig samlad och träffsäker. Vet vad jag säger. Och vet när jag har rätt. Jag behöver bort bort bort och tillochmed pappa har en sån omåttlig ilska i blicken och jag vet inte om jag kan vara under samma tak som Hedman's i en sekund till.
MITT LIV ÄR ETT SKÄMT.
Det börjar allt mer likna en amerikansk tv-serie.
Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Men jag gör mest det förstnämnda. Jag skrattar och känner i de där intensiva hejdåkramarna och andas in tankarna om att det kommer bli ett intressant och hjärtkramande nyår hur som helst.
KORTA MENINGAR OCH LÅNGA ORD.
Och jag sover knappt om nätterna längre, tänker, jobbar långa pass och inväntar ett tomt klockslag. Sen får det fan vara nog.
LÅNGA ARBETSPASS OCH SLUTNA LUFTVÄGAR.
Dansar i självscanningen och faller. Såg entrén, tror jag. Såg kön. Såg sällskapet. Dansade ändå. Halkade. Föll. Skrattade till tårar och magkramp. Satt kvar på golvet mellan kassorna. Tittade upp. Insåg att jag fortfarande faller. Helvetes jävla helvete. Hur kan man falla när man redan sitter på marken.
Jo, för det är så mycket kontradiktioner och allt vad oklarheter och förvirring heter
och jag vet inte hur jag ska hantera mig själv för jag har tappat mina visa ord.
SJÄLVDESTRUKTIVITET OCH BRIST PÅ DISCIPLIN.
Ja men det är ju tur att jag inte gör det där som får mig att vilja sjunka ner på djupet för att slippa. Men det är ju faktiskt inte jag som står för besluten som leder hit. Men helvete vad det gör ont ändå.
PERMANENTA PENNOR OCH FASTSTÄLLANDE TANKEGÅNGAR
Det ska blir. Det ska bli. Det ska bli.
Och jag ignorerar kemiplugg, tänker att 12.12.12.12.12.12 ska bli en äckligt bra hundradels sekund. Och jag ska inte ha en ångestfylld blick och jag ska känna det.
Vänners vänner säger att jag glänser i tillståndet och jag vet inte om jag ska ta åt mig eller bli ledsen över att det inte är tillräckligt för det där.
Men jag vet att jag kan det där med att sätta orden på tanken och räds inte att formulera den i tryck och permanent. Det hade ju varit något bara. Om man hade vågat och hoppat.
Men jag vet att jag kan det där med att sätta orden på tanken och räds inte att formulera den i tryck och permanent. Det hade ju varit något bara. Om man hade vågat och hoppat.
LÅT MIG HANTERA MIG SJÄLV PÅ DET SÄTT JAG BEHÖVER.
Jag förstår att det är provocerande att tänkte få veta. Jag här själv varit där helt helt annat scenario. Man möts av en inställning, något som händer, utan att få förklaringarna och orsakerna som man vill ha för att förstå. Men jag förstår att man ibland fungerar så. Äntligen en likhet i vårt beteende. Men jag behöver få vara tvär och irriterad. Oresonlig och tyst. Så låt mig vara det. Jag berättar för jag mår tillräckligt bra för att höra mig själv förklara det.
För jag blir slagen av fyra dagar, eller, det som jag hoppas är fyra dagar och det behövs tid för att jag ska smälta det. Och för att jag ska lyckas rikta min reaktion åt det håll som den bör riktas för största möjliga rättvisa.
Och jag vill inte förtjäna bättre när det är vad jag vill. För det är ju det som det egentligen antyder. Att jag inte förtjänar det.
Det här med att man säger att man förtjänar något bättre. Jag tror det bara är ens mentala försvar till insikten om att man inte kan få det man önskar. Man förtjänar inte något bättre, men man kanske behöver något annat.
och än en gång springer det kalla obehagliga rysningar längs ryggraden när det är fel åska bredvid mig.
ORDKASTAREN GÖR DET IGEN.
Det är alltid långa historier. Och de är alltid komplicerade. Och om de inte är det så är det inte historier utan då är det något som fortfarande skapas. Då kallar man det inte för något långt eller komplicerat utan bara, oförklarligt typ.
- Lia, till en vän som inte ritkigt orkade förklara.
JOMENJA
Jag kommer aldrig behöva vara ensam om jag inte vill. Det får jag bevisat gång på gång, och det får mig att må så otroligt bra. Jag svävar runt i någon slags tillvaro och mina fina undrar i omgångar vart jag tar vägen, för de vill ha med mig i just sitt äventyr i just den stunden. Men jag gör som jag vill, Vill jag inte se det de ser så ser jag något annat och springer vidare för att undvika hugg i magen och ångest. Och jag lyckas ju upprätthålla min feeling. Den smittar av sig också tydligen. Iallafall om man ska tro vänner som jobbar som ändå andas in av energi och låter mig hållas.
INLINDANDE AV TOUGH LOVE I SOCKERSÖTA ORD OCH KAKOR.
Slutade vi sakna eller blev orden utslitna och ovärdiga.
Eller är det vad som kallas att falla. Falla isär.
Nej jag lever inte i meningar på tumblr där jag är oförstörbart utelämnad till mitt eget. För där finner jag det som jag så ofta lyckas ge andra. Träffande ord rakt på sak som ger mig klarhet. Även om det är smärtsam klarhet så är det iallafall något. Något av värde.
VINTERKRISP OCH YTLIGHET SOM SKAPAR INNERLIG BEKVÄMLIGHET.
Jomenja. För det mesta vill jag bara se sådär fint vintrigt krispig ut. Ni vet så där som man gör när man har nytvättat hår i någon finurlig liten uppsättning för att undvika överdriven elektricitet i de kluvna topparna, en skönsnygg tröja som skyddar mot minusgraderna (helst med den passformen som tillåter en att lämna BH:n hemma för ultimat komfort), ett par stretchtighta jeans (svarta svarta svarta, alltid svarta stuprör i min värld), sådär perfekt lagd makeup, som bara döljer rodnad i hyn men ändå framhäver de köldbitna kinderna som infann sig på vägen till dagens destination, extra glittrande ögon som framhävs av tårarna som blinkas fram när ögonvitorna blivit för kalla. Och så helst ett par converse, om det nu inte vore för halk- och frysrisken som de medför. Jomenja, typ så vill jag sväva omkring i skolkorridorer med och bland alla de där som jag tycker om. För det är ju så, hemtrevligt på något sätt.
JAG STANNAR. STILLA.
Jag stjäl ytterligare en bild av dig.
Istället för nattlig sommardans så dricker vi T och äter lussebullar.
Jag går från sårbarhet till likgiltig och dansar sen igen. Det eviga låtsaslivet, jag hade inte kunnat hantera mig själv annars.
Mamma har köpt en iPad och vi är ingenting. Det är is på vägen hem men jag fryser inte i mina converse och min vårjacka. Jag har en ny tröja som jag köpte i ett ångestanfall men som kommer vara min eviga utväg alla de där dagarna jag vill försvinna. För det är så jag funkar. Och kylan kommer aldrig bita mig för jag är isdrottningen med porslinskinderna.
