Det finns ingenting att säga och allt som ändå säg känns så fullkomligt otillräckligt. Det ligger som ett täcke över allt och även om jag bara befinner mig i kanten så känner jag ändå hur det drar från mitten. Så försöker ge allt av det lilla vi har. Kramar och pussar på pannor och lyssnande blickar och hoppas att vi gör det en hårsmån lättare.
Men det finns inget att ge som är tillräckligt. För det finns inga ord som kan fyllas med allt det vi vill säga.

Jag har ont på så konstiga vis nu för tiden. Det gör liksom ont i skelettet. Ont i själva benbitarna i armar, fingrar och ben på samma sätt som det gör ont i ett nyblivet blåmärke eller skärsår. Fast just att det känns i skelettet. Och igår kändes det i käkbenet.
Kanske har jag gått förbi den där vanliga gränsen för hur mänskor känner smärta. Eller så är det för att jag inte släppt in den på vanliga vis som den tar sig uttryck såhär. Ont gör det iallafall.

Eller så är det bara mitt sätt. På samma sätt som jag aldrig lyckas spara en kaka. Men vad gör det egentligen. Jag bjuder på bakverk och är söt som pingvinen i Happy Feet tydligen och drömmer inte konstiga drömmar för de verkar vara söta och charmiga de med. Och jag refereras till som Lilla Lia vilket träffar mig någonstans speciellt med lite extra värme, och får hela tiden frågan om hur jag mår i livet varje dag och det är inte för att jag verkar må dåligt utan för att mänskor är antingen "Hur mår du?"- eller "Vad gör du?"-mänskor och de som frågar hur en mår är extra viktiga att hålla nära för de bryr sig inte främst om händelserna i ditt liv utan om dig.

Spontanutgångar i äkta anda och lite pengar på kontot. Bageriet och viktiga samtal och så går vi ut fast vi inte vill och råkar ha så sjukligt kul att vi ramlar gång på gång. Landar på rygg på ett golv och femton par hjälpsamma händer drar mig upp på fötter igen för att bli omfamnad och typ lågstadietryckarvaggad i två sekunder innan epilepsianfallet startar på nytt. Träffar fina jobbisar och en överfull chef och skriker om kalkon till varandra, ja, det är så vi visar kärlek på Maxi. sen så ger vi upp efter lite låtsasdödande och går vidare. Hämtar en väska, tänker lite och går till ett hus när hans hus och småskrattar natten genom och pratar och att vi faktiskt bara är 18 år och slår hål på djuphetsbubblan för det blir för komiskt för att analysera i tillståndet.
Vara trygg trygg trygg första natten på länge och vakna i solsken och ta sig till ett jobb och inte göra något alls. Förutom att leva på femton kilo frukt för det var ett dåligt frukost/fikautbud just idag av alla dagar i personalrummet. Men vad fan.

Och vart jag än tar vägen och sover en natt igenom så lämnar jag en del av mig efter som alla påpekar att jag lämnar. Hur luktar något som luktar Lia? Popcorn och kaffe? Polkagrisar och citrusfrukt? Selleri och plasternacka?
Det enda svar jag får är att det är något bra, något som en del kanske skulle vilja samla på pulver. Beroende på the chemistry in between.
Jag är som knark och kemi. Tycker det är en helt okej bedömning sådär en söndag.