Insåg att jag alltid kommer i vägen och emellan i relationerna med nya människor. Liksom, jag vet inte. Kanske tar för mycket plats eller så. Men samtidigt. Vad fan. Jag har varit så lite så länge att jag behöver vara mycket för att inte gå sönder. Så är det bara.
Sluta med respekten och se till att må bra. Göra sig själv liten och tycka att andras viljor är viktigare och värda mer. Nej. Nu så står du upp för fan. Stå upp. Stå upp.

Att sitta inlindad i en filt, själv i sin säng och känna ingenting speciellt. Dra fingrarna genom håret som egentligen borde tvättas, men varför när en ändå bara ska sova. Bläddra igenom en hel tumblr istället och minnas lite av det där som borde glömmas bort, men det gör man bara inte. För av någon konstig anledning bestämde man sig för att skriva ner så mycket av det och då så finns det liksom kvar.
Skrivna och finns kvar för gott, det vi säger bleknar bort heter det ju Maggio-style och det är ju så sant i vissa fall.

Gick på fest och allt bara löste sig och ljusnade framför mig. Det var så mycket bra på så kort tid. Och så var det så mycket skrattretande komik med, men det är bara en del av det roliga. Frågan är bara hur det kommer att sluta alltihopa.

Jo men alltså. Vi sitter och är vuxna men jag känner barnsliga känslor och skriver onödiga meddelanden bara för att någon ska säga emot mig. På det sättet som bara mottagaren kan. Men fan.