Varför utsätter sig mänskor för så kallad kärlek egentligen. Det är ju en sårbarhet som i slutet alltid kommer leda till smärta. Fysisk sådan. För jag är ganska säker på att den fysiska smärtan av att bli sårad av någon man vill ha nära, trodde man hade nära, har nära, måste vara så påtaglig att det känns som om hjärtat lämnar kroppen. Hela ens förstånd rivs sönder som en silkessjal av knivskarpa klor och varje andetag känns som en blinkning med cigarettglöd i ögat.

Ett egentligen omänskligt masochistiskt beteende som vi accepterar.

För vi vill inte vara ensamma. Vi vill veta känna tryggheten av att känna någon annans varma armar lindade runt ens kropp när man vaknar upp med hjärtat i halsgropen mitt i natten. Att det finns en hals att lägga näsryggen mot och känna ögonfransarna vidröra när man stänger ögonen för att tryggt somna om. Ett par sömniga läppar som pressas mot tinningen när man drar ett djupt andetag och andas in den där doften som du aldrig kommer tröttna på.

Människan är masochistiskt lagd av naturen. För det finns ingen chans att någon tror sig få allt det här utan en jävla massa smärta.

Vi planerar två månader in i framtiden, är nostalgiska i förväg och bara vet. Vi har planer som kommer bli så underbar i vilket fall som helst och jag bara är. Njuter. Vet att jag har hittat rätt.

Det är ju så farligt att inte må bra. Mentalt. Och med farligt menar jag tabu och hemligt. Att låta något trivialt påverka en negativt psykiskt, det är ju så farligt lätt hänt och tar all livslust ur ens kropp ner i en bottenlös avgrund av inombordsliga tårar och självhat. Varför ska det vara så otroligt svårt att bara acceptera att man inte kan rå för vad som drabbar en och låta det ha sin tid.

Är så evinnerligt trött på att kväva ångesten och vill bara skrika att det inte finns någon lösning.

Det här med att känna efter och vara sårbar osv kommer aldrig att vara något för mig.
Det största jag får av det är huvudvärk som håller mig vaken om nätterna när inte längre City and Color kan vagga mig till sömns.

What makes a man? I can hear a train coming.

Att sitta fridfullt på sitt rum, iklädd flanellskjorta och underkläder, och dricka T. Det är harmoniskt. Att inse att jävlar, det här är fanimig något på riktigt. Chockeras över att det faktiskt känns. Känns så bra. Ta en klunk T, se en bild, le lite och bara, ja, kanske är det enormt rätt, hur fan gick det till?
Och just då så visslar det. Oklarhet i text form och jag blir skakad. Som en vulkan mitt i ett utbrott. Varför nu? Varför någonsin? Det är ju inte det minsta egentligen, bara något som ältats femtontusen gånger om och om igen. För det är något som är helt utan åsiktsberättigande. Så varför? Det är som att jag nådde en gräns. Jag blev för trygg, säker och tillfreds. Det får inte vara så. Det måste tydligen alltid finnas ett antal orosmoln på min stjärnhimmel, annars så rasar den samman totalt. Helvete.
Du har ingen rätt och kommer aldrig att ha, så låt mig leva, vara lycklig och försök inte vara något du inte är för jag vill inte veta av det. Inte om det enda målet är att ta mig ner på jorden och dras in i misären. Nej tack.

Regniga dagar är för de som har någon.
Någon att möta i skyfallet. Omfamna. Kyssa.
Sedan spendera hela dagen i ett rum, helst med ett stort fönster.
Under täcken och filtar med oräkneliga koppar T, och film efter film.
På löpande band. Köpa mat från en thai-restaurang eller äta nudlar.
Såna dagar är regn menat för.

Kommer hem. Ber mig stänga av musiken.
Kommenterar mitt utseende i köket. Tack.
Attackerar mig i föreläsningen för yngre.
Beskyller min attityd.
Mitt beteende.
Sättet jag är.
Jag bara suckar. Acceptera mig för i helvete.
Läser fina meddelanden och känner att äh fuck this.
Det finns andra som älskar och uppskattar mig för den jag är.
Det är som om du ber mig stänga dig ute för alltid.
Skyll dig själv för ditt eventuellt färglösa liv.

Det oändligt vackra i att somna tidigt med mobilen på ljudlöst och vakna upp till cirka tio sms från en Panda med bilder som nostalgiserar en ort vänskap och ett som bara är. Ett konstaterande. Klockan tre. Det är nästan så att man känner.