SÅ SOM FOLKET BEGÄR.
Fattig försvunnen och förstörd. Jag stöter bort mänskor med mitt beteende och kan inte hålla allt samman. Så många tår jag inte får trampa på, så många punkter som måste undvikas. Och jag blir fattigare och fattigare och fattigare för var dag som går för det var längesen jag kände ensamheten så nära.
TIME WILL TELL OR TIME WILL KILL. NUMERA LUTAR DET ÅT DET SENARE.
Allt är så fult och fel. Ingenting går rätt. Man jag är inte ensam om ansvaret och handlandet. För i helvete. Inse det och försök att förstå. Jag gjorde en lista på sju punkter som jag mest av allt bara vill få läsa upp. Och sen gå.
Men som han som är så bra sa. Låt det ta lite tid.
Och jag mår faktiskt inte så bra som jag låtsas som. Jag känner ett samvete och ett själväckel stundom. Inte konstant och inte så att det är överväldigande jobbigt. Men ibland så. Ibland så kväver det mig.
Och jag vet att de inte menar något men det blir så svårt att lyssna på sånt som överdramatiserats när jag står där i mitt eget. Förlåt, men det får inte alltid plats. Men samtidigt så tvingar jag mig själv att göra rum för det. För om jag inte gör det så är jag en dålig och avstängd vän som inte finns där och ställer upp. Bara för att jag inte kan dela mitt eget.
Men fråga mig inte om mig och mitt känsloregister. Fråga mig inte om det saknas persepektiv.
För jag står här så satans jävla fattig och förstörd och det finns så lite förståelse.
Och jag mår faktiskt inte så bra som jag låtsas som. Jag känner ett samvete och ett själväckel stundom. Inte konstant och inte så att det är överväldigande jobbigt. Men ibland så. Ibland så kväver det mig.
Och jag vet att de inte menar något men det blir så svårt att lyssna på sånt som överdramatiserats när jag står där i mitt eget. Förlåt, men det får inte alltid plats. Men samtidigt så tvingar jag mig själv att göra rum för det. För om jag inte gör det så är jag en dålig och avstängd vän som inte finns där och ställer upp. Bara för att jag inte kan dela mitt eget.
Men fråga mig inte om mig och mitt känsloregister. Fråga mig inte om det saknas persepektiv.
För jag står här så satans jävla fattig och förstörd och det finns så lite förståelse.
ATT VARA ETT VANDRANDE OCH STILISTISKT KAOS
Tre vanligaste orden att beskriva mig med; Tönt, charmig och splittrat förvirrad.
Har ingen aning om vad de försöker säga mig.
Utkast: Jan. 22, 2013
Så mycket i tillvaron skulle bli så mycket mer skrattretande för omgivningen om de visste vad jag vet. Istället får jag ta de småkonstiga blickarna när jag höjer rösten när jag ska lämna något. Påminna om att jag går nu.
- Så hittar vi på något busigt tillsammans.
- Vi dödar varandra. Varför ska jag alltid vara så brutal?
- Vi ligger med varandra.
Lite för långt ögonkast och så vill jag bara skratta.
KOMIK OCH DYLIKT I KARAKTÄR
Extremt stor ironi i att det som förnekades så otroligt hårt för några tio-elva timmar sedan fick en sån motbevisning senare. Skrattar mig igenom det när jag inser komiken och låtsas som ingenting. Orkar inte. Vill inte. Tänker inte. Bryr mig inte.
WWLD = What would Lia do?
Bokstäverna att följa.
ETT TRASSEL OCH ALLT SÅNT DÄR UNIKT
Där är hon som gör utan tänka,
leker utan att känna,
och dansar utan sömn.
LIVSLUSTA OCH AVSAKNADEN AV SJÄLVRESPEKT.
Nej. Jag tror inte jag har den. Självrespekten. Självbevarelsedriften. För då skulle jag inte göra som jag gör och vara så otroligt likgiltig. Något är fel på mig och jag vet inte vad.
TILLBAKABLICKAR OCH PÅMINNELSER
Jag läste igenom arkivet och förstod med ens varför jag ens finns här. Månad för månad. Jag växte. Växte, klättrade, vågade, vann och förlorade. Och lärde mig. Precis så. Och framförallt överlevde jag. Tack.
DET SOM VARIT.
2012 blev året av väntan. Väntan på allt.
På att fylla arton och bli vuxen. På sommaren. På att mänskor skulle komma hem. På att börja sista året. En väntan på en insikt om vad som hände, en väntan på att det skulle ta slut. En konstant längtan till ledighet och fritid. En väntan på pengar. En väntan på sena klockslag och sms och meddelanden och samtal. En väntan på en student som fortfarande inte är här. En slags väntan på livet. Det där livet som vi insåg funnits där hela tiden.
Och det har hela tiden varit en väntan och längtan fylld med så mycket destruktivitet och dåliga beslut. Men också översvämmande av tankar, skratt, genuin tonårslycka, eufori, spontanitet, mat, bekräftelse och närvaro.
2012 blev året då jag väntade på allt. Men lärde mig göra det utan att stå stilla. Året då jag lärde mig leva.
Ta mig med storm nu, jag tänker flyga.
JAG VET NÅGOT SOM INTE DU VET.
Vi kan aldrig nämna det för det är förbjudet och nu stänger vi livet.
Jag ska fylla en burk med allt bra fram till studenten och förevigt vara Glitterass med framgång och lycka och en ständig frånvaro av regrets. För som Sandra Beijer säger: Har gjort så sjukt många misstag det här året sen jag blev singel att jag faktiskt inte ens bryr mig. Misstag är roligt, misstag gör livet mer spännande. Ut och dansa och glöm och blunda.
Min livsfilosofi och nu ska livet aldrig vara tråkigt för jag känner en skräckblandad förtjusning inför kaoset och mörkret. Menande blickar och interna tankar kommer alltid vara guldkanter.
