HAVE NEVER UNDERSTOOD THE THOUGT BEHIND NEVER LOOKING BACK.
Skrattar ömsom gråter.
Skeva kaninframtänder och öron som sticker ut.
Lockar som inte ligger där de ska, men som lockar sig ganska så fint ändå.
Tjock lugg som är bra att gömma blickar under.
Hur många stulna blickar finns det inte bakom den där luggen.
Sminkad solbränna och regnbågen på ögonlocken.
Magerheten blir påtaglig och jag sväljer en liten klump i halsen.
Inte av illamående, utan av rädsla för att jag ändå mådde bra.
Fysiskt knäckbar av minsta slag.
Ett mentalt lejon, psykiskt klippa.
Solbränna, någorlunda äkta denna gång.
På väg för att impulsköpa ett par korta rosa byxor och rosa godis.
Hjärtat av plast runt halsen och blodet på läpparna.
Ingen genuin sårbarhet, bara en vilja.
Mersmak, ge mig blod, svett och tårar. Jag vill få leva lite grann på riktigt.
Ljusrosa tisha och ett par beiga shorts som fortfarande är knäppbara.
Pillemariskt leende och mjölktänder på sniskan.
Ute på äventyr.
Oförstörd och hel.
Redo att ta dig an världen.
JANUARY EQUALS COFFEE, T, AND BUMPED HEADS.
Januari, fikornas månad. Mycket häng på byöppnade H12 med framförallt Märtrot. Lugn skola utan alldeles för mycket plugg. Lugna sekunder med finaste fina. Panikångestattackerna har inte besökt alltför ofta. Bara två tre gånger med järngrepp om mina lungor.
Ständigt återkommande men aldrig tillräckligt nära. Psykologtid under nätterna. Låtsas vara ecpert och erfaren, när jag egentligen bara har en enorm insikt. Nästan. Vi låtsas. Trötthet av att försöka förstå livets komplikationer. Andras livs komplikationer. Komplikationer. Bastusession i VSK en söndag, istället för fotbollshäng. Fast han ringde.
Nyligen upplevd chock fick mig att drunkna och göra mig osäker om jag någonsin kommer att lämna detta hav av tankar. Även om jag lyckas hålla mig flytande under en längre tid så finns alltid möjligheten att bli dragen ner på djupet igen. Och den möjligheten finns ändå tills jag väljer att gå.
Börjar och slutar januari på samma ställe.
Ovetande. Öppen. Sökande och allt det där.
I gräl och skrikmarathon med hon som gav mig livet. Hon ger upp hoppet om mig hela tiden och skäller ut mig efter noter. Helt inkapabel till att kliva ur sin egen kropp. Helt jävla utomjordiskt bortblåst om vad fan livet som sjutton år handlar om.
Morgondagens bortamatch är mer än välkommen just nu.
I gräl och skrikmarathon med hon som gav mig livet. Hon ger upp hoppet om mig hela tiden och skäller ut mig efter noter. Helt inkapabel till att kliva ur sin egen kropp. Helt jävla utomjordiskt bortblåst om vad fan livet som sjutton år handlar om.
Morgondagens bortamatch är mer än välkommen just nu.
SISTERHOOD A SATURDAY EVENING AT HOME AT LAST.
Some people show off their beauty because they want the world to see it. Others try to hide their beauty because they want the world to see something else.
PLANS, LISTS, WONDERS, DREAMS. JUST LET IT ALL COME TRUE AND NOT FADE IN TO DARKNESS...
Nyser så jag får näsblod.
Läser etthundratjugosju sidor hamlet (delat på två).
Äter rocky road-cupcakes.
Dricker lite kaffe.
Sen lite T.
Dagrna vandrar förbi.
Dagrna vandrar förbi.
Jag inbillar att det här året är klarare än det förra.
Inser att det gå mot ljusare tider, bokstavligen.
Ständigt sökande.
Nyser igen.
Kryper ner med ytligheter och ska sova.
Bara borsta tänderna.
Och tagga inför morgondagens tennis.
Det är okej och ljuga, bara för att det är läskigt.
THE ONLY REAL MAN I KNOW. I LOVE YOU.
Bredvid pappa i TV soffan.
Alldeles nyss ett gräl om det förjävliga icke-existerande stadslivet.
Småtjurig, ja, sådär som en envis femåring.
Stjärnorna på slottet flimmrar på TV-rutan.
Johan Rehnborg berättar om sin pappa som dog alldeles för fort i cancer.
Precis som alla andra så börjar han gråta till sin egen livshistoria.
De andra "stjärnorna" uttrycker sina tankar om det hela.
Att han bröt samman för han inte hade tid att smälta chocken just då och att den nu sprang ifatt honom.
Sneglar lite på pappa.
Han blundar.
Andas tungt.
Jag vet att han inte sover, för han snarkar inte.
Som både han och mamma gör just nu.
Jag blir med ens obekväm.
Vänder bort blicken för att titta tillbaka igen nästa sekund.
Hans ögon är öppna.
Jordglobsblå och vattenfyllda.
Han blinkar några gånger.
Sträcker sig efter kaffekoppen.
Tar en klunk.
Så möter han min blick och lutar sig tillbaka i soffan.
Så möter han min blick och lutar sig tillbaka i soffan.
I år är det tio år sedan.
Men jag minns fortfarande.
Och jag var sju.
Hur är det då för honom?
Jag såg honom fälla några små tårar på begravningen.
Men inget mer.
Han lät aldrig sig själv vara lite svag.
Skulle upprätthålla sin trygghet för oss.
Han saknar honom, det vet jag.
Och jag vet att han blir stolt när vi säger att de är så lika.
Och att jag har hans kvicka sätt som gå rakt ner i led, från son till son till, typ son.
En ständig påminnelse.
Min pappa är en riktig klippa.
En ständig påminnelse.
Min pappa är en riktig klippa.
En man av få ord, men mycket empati och trygghet.
Jag kryper lite närmare och lägger hans arm om mig.
Kramar hans hand och lutar huvudet mot hans axel.
Han kramar tillbaka och allt är okej.
Min pappa är en klippa.
Min pappa är en klippa.
Min trygghet.
Och han önskar att han kunde ge mig himmel, stjärnor och lycka.
Och han önskar att han kunde ge mig himmel, stjärnor och lycka.
Min pappa är bäst.
OLD KIND OF POETRY AND ODD LOOKS FROM OTHERS EYES.
Äntligen några välförtjänta timmars sömn. Under natten. Eller inte välförtjänta, men inte desto mindre välkomna för det.
Jag går numera runt och leker med mitt lilla vita Äpple och orkar aldrig riktigt ta mig för att skriva något av värde eller innebörd, eller något icke-obligatoriskt alls. Har inte läst de cirka hundra sidorna om Hamlet till imorgon som jag borde ha gjort, och vetat om att jag ska göra sedan i början av december, men jag lider inte för det. Lite sparknotes på internett så överlever jag nog ändå. Har valt att lägga tid på annat.
Spenderar som alltid mycket tid på fik, vilket början göra avtryck på kontot. Kanske borde sluta, träna eller något annat livsfrämjande istället. Men för att vara helt ärlig så tror jag att kaffedrickande och kakätande har större positiv inverkan på mig än ett friskispass någonsin kommer att ha. Men ska göra sånt som man mår bra av. På insidan också.
Men jag orkar inte med hur konstiga blickar får mig att må, och jag vet aldrig om jag vill veta varför, men det funkar inte. Jag funkar inte. Så jävla dysfunktionell att det bara smäller om det.
Sitter och skriver kryptiska meddelanden i huvudet mitt på bussen hem, låter noveller och miljöer, situationer ritas upp framför ögonen på mig, men inget skriver jag ner. Jag släpper taget om det, för ansträngningen är inte riktigt lockande. Eller jo, det är den ju. Bara att min egna förmåga inte duger åt mig i just de fallen, så varför göra mig själv helt missnöjd?
Jag mår inte dåligt. Inte just nu, och jag är glad för det. Tror jag. Jag vill bara förstå mig på vad fan som menas ibland.
Jag mår inte dåligt. Inte just nu, och jag är glad för det. Tror jag. Jag vill bara förstå mig på vad fan som menas ibland.
FROM NOW ON I'LL ONLY BE HAVING COFFEE IN MY OWN HOME. OR OTHERS. JUST NEVER IN PUBLIC AGAIN.
Vilken jävla vecka.
Vad ska men göra?
När stammisfiken blir osäkra och spända.
Tekniken stödjer tacksamt.
När stammisfiken blir osäkra och spända.
Tekniken stödjer tacksamt.
Planer om tonårsdrömmar.
En källare, varför inte?
Han är lite mystisk.
Han är lite mystisk.
Hockey, poker, UF, nyår, jul.
De andra sitter en bit ifrån.
Varför alltid i ett så avslappnat moment?
Varför alltid i ett så avslappnat moment?
När man är helt jävla oförberedd?
Uppkrupen i soffan.
Lite för sent.
Pratar lite för högt.
Men det är ju en källa till skratt.
Varje gång.
Ganska så amazing.
MACARONS. FEELS LIKE IT IS THE ONLY THING I DO. ALMOST AT LEAST.
Bakar macarons så där en onsdagskväll. Lila och fina. Björnbär. Mysfika med Märtrot imorgon. Asgrymt.
JUST ANOTHER DAY IN LIFE. JUST ANOTHER FIRST. LET'S START SOMETHING BIG.
Att må bra och vara nöjd och tillfreds med hur läget är.
Fin middag med fina tjejer, nya tjejer.
Ett.
Så naturligt och själklart på något sätt.
Hittar tillbaka till folkhavet och snurrar runt.
På iskalla innerstadsgator hamnar vi hos F's farmor.
Fin middag med fina tjejer, nya tjejer.
Ivriga lekar och skratt.
Stiligt besök och hej vad kul att ses!
Ännu mera fin besök.
Lite förbjudet så går jag med två oklarheter ner mot hamnen.
Lite förbjudet så går jag med två oklarheter ner mot hamnen.
Trevliga boys ändå.
Hamnens totala kaos, två minuter till midnatt.
Två minuter innan det är slut och alla inbillar sig att nu, nu så är allt nytt, en ny start ett nytt liv.
Hejhejhejhejhej, jag känner nästan dig, gott nytt och det här kommer att bli awsome.
Fin-Klara gav mig ett finfint armband.
Helt plötsligt vara helt ensam i folkhavet.
Hör hur folk räknar ner.
Åtta...
Sju...
Vänder mig om, han vänder sig om samtidigt.
Hej.
En trygg kram.
Bland alla flyktiga.
Sex...
Fem...
Fyra...
Tre...
Två...
Släpper omfamningen, men står kvar.
Ett.
Så naturligt och själklart på något sätt.
En replik som tagen ur ett gammalt avsnitt av the O.C.
Skratt och faktiskt menade meningar.
Skratta lite mer sen tappar vi taget.
Hittar Emma i folkhavet. Går runt lite och hittar mitt häng igen.
Går ett varv till och hittar en alldeles för full lillasyster till en vän.
Skrattar och kramar om henne.
Inser att sådär, exakt sådär, har jag varit kanske lite för ofta.
Men också veta hur roligt det är.
Men alla har inte en storebror som tar han om en.
Hittar tillbaka till folkhavet och snurrar runt.
Hittar honom igen.
Släpper honom igen.
Klockan närmar sig ett.
Sista hälsningar och avsked.
Jag vill vara en del av eran familj. Typ.
Ett sista avsked.
Inte riktigt bli släppt och så går vi.
På iskalla innerstadsgator hamnar vi hos F's farmor.
Skriksjunger till radiohits från det gångna året och är allmänt nöjda med vad vi åstadkommit.
Lirkar lite, får veta lite för mycket, känner mig lite sviken men låter det gå över.
Betraktar vilka otroligt snygga vänner jag har.
Varje dag, året om.
Dricker lite kaffe.
Somnar lutad mot en köksstol framför J-VM i hockey.
Klockan är fyra.
Vaknar till lite.
Vaknar till mycket.
Lägger mig i den skonaste tältsängen någonsin och ser hur Sverige briljerar.
Sen sover jag.
I fyra timmar.
Vaknar av att Fina lägger sig raklång över mig och säger
"Såhär ska du minnas att du blev väckt, första morgonen tvåtusentolv".
Hon går och köper frukost.
De överlevande drar in tältsängen till TV;n så ser vi på Harry Potter.
Coca-Cola till frukost.
Standard.
Tvåtusentolv, du kunde ha börjat sämre.
Tvåtusentolv, du kunde ha börjat sämre.
