FORGETTING WORK AND SUDDENLY I HAVEN'T EATEN IN 12 HOURS
Det är sommar när middagen serveras vid klockan tio. Slängde ihop en risotto bara sådära på en kvart. Så jävla gryyyym.
THE WAY I AM LIVING WILL TAKE MY MONEY AND DESTROY MY HEALTH, BUT TO BE HONEST I DON'T CARE, SINCE I KNOW THAT I HAD A GREAT LIFE BEFORE AS WELL.
¨Liten och skör.
Midsommar är förbi.
Jag har fått i mig ett mål mat idag, för jag har inte orkat äta.
Hycklare som jag är, men ändå.
Vad gör detta liv med mig.
Pengarna kastas runt och jag med känns det som.
Landar väldigt sällan helt och hållet.
Men jag har bra människor runt omkring mig som ser till att jag överlever.
Och det är väl vad som krävs?
Medan jag snurrar runt bland ölflaskor, trappsteg, spikskor, vänners vänner, kullerstenar, musik, väskor, garderober, varma händer, cigaretter och whisky så står jag ändå stabilt.
Jag pratar Amerikansk engelska med några Amerikanare och blir förvånad när någon kan mitt namn.
Jag som egentligen är världens britt.
Åker i en vit bil bort och förbannar livet litegrann, men vad får man inte stå ut med.
Framträdande ådror på underarmar är så jävla attraktivt att jag kanske dör en smula varje gång.
Går rundvandring i Visby och äter knäckebröd och somnar. För att ta bussen hem.
Jag är nog lyckligt lottad egentligen, det är bara så jävla svårt att se ibland.
SUMMER IS ON IT'S WAY, I'VE BURNT MY SHOULDERS BUT I STILL WALK GLADLY IN THE SUN.
Min syster har börjat springa ute om nätterna och jag ser henne bli mer och mer som mig med dolda tårar i ögonen. En dag så. En dag är hon där. Som jag. Helt sönderpusslad men ack så närvarande.
För nog är jag närvarande i min tillvaro nuförtiden. Jag sover lite fast mycket, ni vet, när det känns som att det är ditt ständiga svar på frågan "vad gör du?" men i själva verket så sover du ju egentilgen ingenting för du är så upptagen med att leva när alla andra sover och tar tillvara på de små kvarterna du får mitt på dagen.
Energin går på något sätt plus, jag antar att det är övertröttheten som bara lyfter mig. Så jag kör alldeles för många mil, stoppar alldeles för mycket pengar i parkeringsautomater, köper perfekta shorts för trettio ynka kronor och dör konsumtions-lycko-döden, pratar i telefon med personer i andra länder i många minuter, har alldeles för hög telefonräkning, dushar alldeles för länge och tömmer varmvattenberedaren för jag funderar över livets existens och glömmer tiden, äter jordgubbar som jag egentligen inte är överförtjust i, hänger på spontana grillkvällar, kör bil och diskuterar ungdomsliv i blixtoväder, äter vattenmelon hemma och överallt och så tillsist går jag kvällsliga solnedgångspromenader bland klyschor och ljuvilga leenden & skratt och läppar som möter läppar på parkbänkar och mot gula tegelväggar.
Sommar är sommar och det gör inte det minsta ont just nu. Inte ens myggbetten känns av.
(Och bilderna får vänta för jag orkar inte. Men ni vet ju att jag finns och alltid strävar efter att vara så jävla mycket bättre live än i något fångat fotografi från ett flickrum så därför gör det ingenting)
YOU TOLD ME ABOUT THIS FEELING AND I JUST FELT IT.
Det är så lätt att vänja sig vid att inte vara ensam. En säng på 140 centimeters bredd känns helt plötsligt oändligt stor.
Och vi pratade om den där känslan häromdagen, den där känslan när du ligger bredvid någon som bara håller om dig, leker med ditt hår, snusar dig i nacken för att dra in din doft och knäpper sina händer med dina. Känslan när små komplimanger kastas ut som konstaterande i ett smått viskande tonfall, ifall du hade somnat och han inte vill väcka dig. Fingrar som bara lätt vandrar längs ryggradskotor och överarmar. Den där känslan när du börjar låtsas litegranna i ditt huvud att ni är ett vi och att det här bara är en natt bland många lika fina. Utan stress och hastighet, bara en mysig trygghet i någon annans famn.
Den känslan är nog ganska fin.
THIS WAS MY MAY, MAINLY.
Det var fint. Nu är det slut, och vi välkomnar sommaren på riktigt med alla möjligheter, förhoppningar och farhågor som den bär med sig.
PROMNIGHT, EVERYBODY'S AS HANDSOME AND BEAUTIFUL AS EVER.
Fint folk åker i fina bilar i lika fina kläder och jag får nervösskakningar i benen av en kollision av känslor.
Jag håller mig hårt förankrad i händer och med armar om midjor och axlar, bara för att hålla mig uppe när allt sammandrabbar.
Det är lycka, saknad i förtid, förväntning och en enorm rädsla för vad framtiden har för planer för mig, oss.
Det är lycka, saknad i förtid, förväntning och en enorm rädsla för vad framtiden har för planer för mig, oss.
